Jag såg järnet när det lyftes från elden. Det tidigare stålgrå var nu eldrött, luften runt stålet vibrerade av värmen. Jag försökte sprattlande ta mig loss, men de kraftiga händerna höll mig på plats. Det röda stålet fräste när ett skäggigt ansikte spottade saliv mot det.
För varje steg som järnet kom mot mig ju större blev mina ögon, ju mer kände jag värmen stråla. Jag kände att händerna runt mina ben och armar höll hårdare och hårdare. Handen som tryckte bak i nacken gjorde att jag låg alldeles stilla på träbänken, trots att mina muskler protesterade.
Det sista jag minns var att min hud glödde i samma färg som järnet. Jag hann precis tänka att min frihet var över, nu tillhör jag någon annan, när smärtan och mitt egna skri fick mig att svimma.
(Skrivövning inspirerade av "något som glöder")
8 kommentarer:
Uh, fy vad otäckt!
Du lyckas förmedla panikkänslan. Bra beskrivningar av det glödande järnet där i början också.
Usch! Associerar till Fellinis film Satyricon, där finns en scen där en tjuv får sin hand avhuggen.
Gillar särskilt sista stycket
Vojne, vojne vilken scen!
Du får mig att hålla andan och vänta på....
Glödhett så det förslår.
usch bra skildrat
AJ OJ. man känner din panik
De första två meningarna blir frukstansvärda när den tredje meningen kommer. Otäckt och sklickligt skildrat!
Skicka en kommentar