Försenade

Kofångare mot kofångare. Avgasrör som spyr ut bly och koldioxid. Bensin och dieselångor sticker i näsan. Bussar, bilar och tradare i snigelfart. Motorcyklar som zick-zackar mellan filerna. På trottoaren går en kvinna med rollator förbi oss och vår BMW X3. Är detta verkligen rusningstrafik? Man kan fan i mej undra. Nu kommer vi missa dem, komma försent.

Med foten på bromspedalen sneglar jag i backspegeln. Stora blanka svettpärlor rullar ner för den mörkhyade mannens panna. Han har handen innanför blixtlåset på sin svarta skinnjacka. Hans blick flackar, stannar till slut i nacken på Karen i framsätet.
"Ta det för helvete lite lugnt Andy. Du flåsar ju som en jävla blåsbälg på värsta järnverket" svär Karen.
Hennes fötter stampar oroligt på lådan med sprängmedel. Skosnörena på gympaskorna är oknutna, jeansbyxorna är uppvikta till halva vaden. Hennes bruna, djupa ögon syns inte bakom Ray-Ban glasen.
"Cant u fuckin drive faster" Andy slår med handflatan mitt ryggstöd.
"Visst, bara att fälla ut vingarna och flyga över hela kaoset" jag ler tillbaka i spegeln. "Nothing I can do, man" Jag rycker på axlarna.
Karen vänder sig om i framsätet och ger Andy ett knytnävslag över näsan.
"Fuckin´ bitch" skriker Andy, sjunker ner och håller bägge händerna för ansiktet. Fingrarna färgas röda.

Kofångaren stöter lätt mot en vinröd Saab 9-5 turbo, föraren framför, gubbe i hatt, vänder sig om, ser mig i ögonen, men vänder snabbt tillbaka när Karen lyfter bägge långfingrarna i vindrutan.
Mina ögon följer damen med rollator, kappan svajar, burken med kattmat rullar i korgen, haltar på vänster benet, hennes ryggtavla försvinner runt hörnet. Jag ser det osannolika i situationen.
Tänk om hon bara visste att hennes vardag kommer förändras för alltid.




(inspirerad av skrivövning om "trafik")