Det började en torsdag. Bara det borde gjort mig misstänksam, allt annat börjar ju på en måndag eller en fredag, ibland kanske på en lördag, men inget av värde hände väl på en torsdag.
Men denna torsdagen var ett undantag från normen, redan från start. På morgonen ringde aldrig väckarklockan. Det lilla 1,5 voltsbatteriet hade gett sin sista elektriska impuls klockan 01.34 och var klar för återvinning. Istället väcktes jag av en dröm där jag föll från World Trade Center den 11 september, redan då borde jag kanske misstänkt något. När mina ögon blinkat bort fartvinden i ögonvrån och tungan svalt ner hjärtat på sin vanliga plats, så kändes sovrummet ljusare än det borde vara. Hjärnan förstod att jag var sen, men kroppen ville inte reagera.
Jag sträckte ut min hand mot platsen jämte mig i dubbelsängen. Mina fingrar grep om luft och tomt duntäcke. Fingertopparna kunde ana din kroppsvärme, en decimeter ovanför lakanet dröjde doften av dig kvar. En blandning av persika och lavendel.
Jag reste mig upp i sittande och ropade ditt namn. Väntade, lyssnade, blinkade med trötta ögonlock, men tomrummet ekade tillbaka utan respons.
Nu, så här i efterhand, när jag står här på bårhuset för att identifiera din kropp fattar jag att jag borde begripit mycket tidigare. Att jag redan då, där i sängen, borde ha insett, förstått eller åtminstone anat, att denna torsdagen skulle bli speciell. En torsdag man inte önskade sin värste fiende.
Ett undantag från alla andra torsdagar.
(Insiprerad av skrivövning om ett undantag)
7 kommentarer:
Oj, vilken text! Oerhört fint språk. Skrämmande, smärtsamt. Får mig att vilja läsa mer!
Vardagsproblemen slutade med dramatik. Fint.
Oj! Det var som att få ett slag rätt in i magen.
Språket flyter så lätt och jag dras snabbt in i handlingen. BRA
Jag måste säga att jag är väldans förtjust i "tomrummet ekade tillbaka utan respons" poetiskt och så väldigt rätt i denna text.
Usch bra vart inte alls som jag trodde.
Väldigt naturalistisk skriven och konsekvent i stilen. Det enda jag sätter mig lite emot är användningen av klyschan 'man inte skulle önska sin värsta fiende'. Bättre kan du.
Var det här en av romanstarterna du pratade om? Stod inte vilka du menade ju. Iaf så funkar den här bra som kortis, men tror den skulle bli något tungrodd som roman.
Hu. Blir alldeles kall.
Bra, säger jag.
Skicka en kommentar