Skuld

"Och förlåta dem oss skyldiga äro" avslutade han och höll ut bägge armarna i en omfamnande gest. Smeknamnet "Pastorn" passade som hand i handske.
Samtliga åskådare visste att någon förlåtelse var det inte tal om.

Mannen med bakbundna händer hade en blöt fläck mellan fötterna. Snyftningar hördes genom huvan. Stolen han stod på vinglade. Pastorn kände på repet. Trädgrenen skakade av ryckningarna.
"Man gör inte samma misstag två gånger" konstaterade han förtroligt. Han syftade på förra gången då grenen gått av och de blivit tvungna att hitta ett nytt träd i brådrasket.

Nöjd med resultatet tog Pastorn ett steg tillbaka och nickade åt mig.
Jag svettades under min huva. Kände att tungan fastnat i gommen. Handflatorna var torra. Med stöveln sparkade jag undan stolen. Pastorn sneglade på Mr. Johnson som gjort snaran.

Mannens ena fot skakade som i kramp. Ett gurglande ljud steg ur strupen.
Löven i trädet skakade till som i en köldrysning och var sedan helt stilla.
Tiden slutade i fem minuter. Jag var kall om nässpetsen, men jag hade klarat inträdesprovet.

Männen hurrade och slog med redskapen. Deras dräkter och vita huvor skakade i takt med slagen. Pastorn la sin hand på min axel.
Den hängade mannens konturer suddades ut av det brinnande korset i bakgrunden.
Jag svalde tre gånger för att få stopp på tårarna.