Gripande

Vi satt alla tillsammans. Min fru tryckte min hand. Sonen bläddrade i en Kalle Anka. Läkaren på andra sidan skrivbordet harklade sig och bläddrade bland mina provsvar.
Äntligen skulle jag få svar på varför jag alltid var så trött och hjärtats ojämna frekvens.
"Det du har är inte speciellt ovanligt." Läkaren rättade till glasögonen. "Vi undersökte först varifrån perikarditen kunde uppstå ifrån, men ett enkelt blodprov visade på stora mängder uremi och du har också tydliga tecken på metabolism."

I min skalle snurrade orden utan att de landade. Jag tittade på Pia. Hon verkade lika oförstående.
"Men vad innebär det? Och kom inte med någon läkarjargong, utan snacka svenska" Min röst lät mer irriterad än rädd.
"Du har kronisk njursvikt"
Jag tittade mot min hustru som om jag fått en dödsdom.
"Det är inte direkt dödlig, men du skulle behöva en fungerande njure inom sex månader till ett år." konstaterade läkaren.

Utan att fatta att jag egentligen var i chocktillstånd frågade jag:
"och var får jag en njure från?"
"Antingen genom en donator, eller genom att en släkting som har två fungerande njurar skänker en till dig."

Tystnaden i rummet kunde man ta på. Endast klockans tickande hördes.
Plötsligt lägger sonen ner sin tidning. Tittar mig rätt i ögonen och säger:
"Pappa, Du kan få en njure av mej"
Han såg lika glad ut i ansiktet som när han fick kaninen på sin sjuårsdag.