Storslaget

På dataskärmen har det framträtt en svårläst text. Bokstäverna är gammalmodiga och språket omodernt.
Gammalsvenska, gissar Harald, undrar om det finns någon förklaring i kursboken eller åtminstone någon tolkningssökväg.

Eftersom det är fredag har han inte slips denna morgon. Väggarna i arbetsrummet är
täckta med specialanpassade bokhyllor. Till och med på fönsterbrädet står det böcker. Utifrån trädgården hörs det hur Effe trimmar gräskanterna längs grusgången.
Måste han trimma så tidigt, tänk om jag sovit längre idag?!
Wiltonmattans fransar fastnar i hjulen när Harald skjuter tillbaka stolen. Blicken söker längs hyllorna.

Det här med släktforskning har blivit väldigt viktigt för Harald. Inget har engagerat honom så mycket sedan han sålde företaget. Nu hade han snubblat på en mycket intressant släkting. Inte för att familjen är speciellt viktigt för Harald. Han var änkling sedan ett par år och barnen har han dålig kontakt med. Enligt Harald är det bara dottern som det blivit något av.

Böckernas unkna doft av instängt papper blandas med chesterfieldfåtöljens läder.
Fingret följer det tjocka bokryggarna längs hyllkanten. Häftet Harald letar efter är inte tjockt, men han minns att han placerade den jämte boken ”Den okända släkten” av Vilhelm Moberg. Men var stod nu den boken?

Tillslut upptäcker Harald bokens gyllene rygg. Axeln smärtar när han lyfter armen för att nå den tunna kurslitteraturen. På sin väg tillbaka till arbetsstolen ser han genom det öppna fönstret att Effe fyller på bensin i trimmern.

Haralds läppar är små och bestämt ihoppressade och ögonbrynen är nyfiket sammandragna, händerna bläddrar målinriktat i häftet. När Harald hittat det eftersökta stycket sätter han sig igen framför datorn och försöker tyda de tecken som glöder på skärmen. Han känner att han är något storslaget på spåren.