Utflykt

"Känns det bra?"
"Vaddå?"
De sitter mittemot varandra, hon läser kvällstidningen, han leker med tepåsen i Roibosteet. De har en berlinmur mellan sig.

"Ja, är du nöjd med din dag? Vår lilla utflykt"
"Så där, Vi hann ju inte hem till Sopranos."
"Det där är bara ett svepskäl. Det vet du lika väl som jag. Synd att du låter din ilska över mig gå ut över barnen."
Carlos snurrar tepåsen långsamt runt teskeden. Varma droppar rör upp tekoppens lugna yta. Utanför stänker regnet på fönsterblecket. Det har varit en sommardag ingen vill ha.

"Hur menar du?" säger Anneli utan att flytta blicken från tidningen.
"Märkte du inte det själv?"
"Sluta vara så jävla kryptisk" bladet prasslar när hon vänder sida.
"Märkte du inte tystnaden? Ingen sa något på hela vägen hem. Hela hans glädje över sin nyinköpta säng var som bortblåst. Du visade inget intresse. För honom var det personligt. Han gjorde allt för att vara dig till lags, men ville också välja själv. Du sket i honom, eftersom han inte valde det du tyckte."
Carlos lägger tepåsen i den tomma pajformen. Vänder sig om och tar fram whiskeyflaskan ur köksskåpet. Späder ut teet med lite alkohol och fortsätter:
"Vid ett tillfälle sa han till om med att du betedde dig som morfar."
Han andas ut tungt, nästan en suck. Väntar på någon slags reaktion. Har han nått igenom det hårda skalet av okänsla? .......Tydligen!

Tyst, utan minsta prassel, lägger hon ner tidningen. Ögonen är blanka av tårvätska. Hon sväljer flera gånger. Carlos tar en klunk ur teet. Grimaserar av krocken mellan whiskey och roibosblad.
"Vi pratar ju aldrig med varandra!" Orden kommer stötvis mellan snyftningarna.
"Prata är att kommunicera. Då krävs det att man är två, att bägge är intresserade av att förmedla känslor, vill prata, vill lyssna."
Han tvingar sig vara analytisk för att inte trilla ner i det svarta hålet som är Ilska. Han avslutar analysen med:
"Vill du verkligen prata? Om allt? Med mig?"
Hennes ögon är frågande och osäkra, munnen är öppen, tungspetsen syns mellan de bägge vita emaljraderna.

"Vaddå allt?" Hon låter tveksam.
"Allt om oss?" Idag vågar han provocera.
Hon svarar inte. Försöker byta tillbaka fokus till tidningen.
"Är du rädd för hur det ska sluta?" Nu är klotet i rullning så han fortsätter. "Det kan bara sluta på ett sätt. Först slutar man prata, sen slutar man ha sex, därefter försvinner den spontana kroppskontakten, kvälls- och morgonpussarna är bortblåsta. Inga gemensamma intressen finns kvar. Vi kommer bara längre och längre ifrån varandra. Du vet lika väl som jag att det kan bara sluta på ett sätt och ingen verkar intresserad att förändra detta faktum"
"Det är väl inte så jävla lätt. Du jobbar ju hela tiden. Är aldrig hemma" Anneli försvarar sig som en instängd lejonhona.
"Nån måste ju jobba. Du vill ju jobba så lite som möjligt. Helst inte alls. Hur fan skall vi få ihop vårt svenssonliv om ingen drar in pengarna. Mat, villa, bil, semester, status!!. Kan du vara utan det?" Carlos höjer rösten. Vinglar på kanten av den svarta avgrunden. Likt ett barn som gör en snöboll knycklar Anneli ihop tidningen till en boll. Tårarna strömmar nerför kinderna. Hon kastar bollen i ansiktet på Carlos och rusar ut i badrummet. Hon vet! Hon förstår! Men vill inte, kan inte.

Carlos lägger handen runt whiskeyflaskan och reser sig mot vardagsrummet. Sätter på TVn med fotbolls VM. Sjunker ner i favoritfotöljen.

På köksbordet står berlinmuren kvar.