Vinterns första snö hade lagt sig som bomull över hela naturen. Allt såg rent ut. Renare än vad det skulle se ut framåt eftermiddagen. Då snön, som vanligt, skulle bli sotsvart av stadens avgaser och utsläpp. Ännu en gång parkerade hon framför muren. Stängde dörren försiktigt, precis som om hon inte ville väcka någon. Men på en kyrkogård kommer ingen att vakna oavsett hur mycket hon slår i dörrarna. Egentligen ville hon bara banka igen bildörren så hårt hon kunde. Helst så hårt att den kom ut på andra sidan.
Senaste dagarnas händelser hade gjort att hon kände att hon nästan varit tvungen att slå knut på sig själv. Johan hade kommit tillbaka och bönat på bara knän att ta honom tillbaka. Hon hade inte kunnat neka honom. Inte när han var så eländig. Men det var inte hon. Hon kände det som om hon sakta kvävdes ihop med honom. Hon gick längs den välkända grusgången.
För vilken gång var det nu? Hon mindes inte.Som vanligt tog hon sikte på eken som låg just vid den gången hon skulle svänga in på.
Kyrkan såg ut som ett jul-stilleben som hon brukade ställa upp med sin syster på jularna. Framme vid graven kände hon att något inte stämde. Det var något i bilden av graven som inte var rätt. Något saknades.
Hon satte sig på huk och tittade på texten på gravstenen:
”Till minne av vår son. Vi som älskade dig så”
Det var den vita duvan. Duvan saknades. Först blev hon förskräckt. Sedan arg. Sist orolig. Men sen kom hon på att hon aldrig hade gillat duvan. Hon kände i den tunna snön runt gravstenen. Rosorna som hon hade satt ditt sist hade vissnat. Röda blad låg blandade med vit snö. Hon reste sig igen och böjde sig framåt för att se bakom stenen. Några decimeter mot gravstenen för en äldre dam som hette Asta och som dött halvåret innan hennes son, såg hon en vit liten upphöjning. Hon tog upp duvan. Tittade på den. Rullade den mellan fingrarna. Plötsligt, helt oprovocerat, slänger hon den bort mot muren. Duvan flyger genom luften ungefär som den var levande. Kraften är inte tillräcklig för att hon skall komma över murkrönet. Den landar mjukt utan att gå sönder 30 meter längre bort. Hon låter den ligga.
Hon arrangerar de röda löven som formen av ett hjärta, tar bort roskvistarna och vasen. Just som hon skall resa sig ringer en mobiltelefon. Hon ser sig förvånad omkring. Det är inte hennes signal. Mitt på graven jämte hennes son ligger något svart under det vita lagret. Det svarta vibrerar. Hon ser att järnstaketet runt graven är böjt. Hon tar ett steg mot den ilskna signalen, böjer sig ner och tar upp telefonen.
- Hallå.
3 kommentarer:
Du snuddar vid kaoset som uppstår när man måste begrava sitt eget barn: våndan, ilskan, oredan, tiden. Är telefonsignalen början till något nytt eller är det början till en förklaring vad som hänt? Jag vill läsa mer.
Bra!
Tack för uppmuntran.
Läs gärna de två tidigare inläggen.
De hänger lite ihop och jag skall försöka få trådrna att vävas samman.
Skicka en kommentar