"Mitt liv är bra. Jag hade inte kunnat göra något annat eller något bättre av det. Eller ?
Jag gillar det precis som det är. Inget tjat och inget gnat. Bättre att leva ensam än att känna sig ensam tillsammans med någon. Jag har fått som jag vill. Ingen mer som säger vad jag skall göra och vad jag inte ska göra".
Långsamt tittade hon sig omkring. I ena hörnan, längs murkanten, växte en murgröna och i andra änden av den öppna ytan stod ett vintergrönt lärkträd med små avlånga kottar.
Hon tittade ner igen. Gravstenen lyste emot henne med sin evinnerliga guld text:
”TILL MINNE”
"Varför skulle han dö?" frågade hon sig, för kanske tiotusende gången.
Hon gick alltid till hans grav när hon var obeslutsam eller inte i samklang med sin omgivning.
”Nå, Hur skall jag göra ? frågade hon den tysta gråa massan .
På toppen av stenen satt en liten keramikduva, som hennes syster hade insisterat på att stenhuggaren skulle sätta dit. Maja hatade den egentligen. Den påminde henne om systerns perfektionism. Hon hatade sin syster också. Mest för att systern hade ett så välordnat liv. Allt i hennes liv blev alltid så perfekt. Det blev det aldrig för Maja. Just nu pluggade hon på komvux och hade precis lämnat Johan. Hon hade intalat sig att hon ville vara fri. Johan inskränkte på hennes friheten.
Stenen gav henne inget svar. Hopplöst skakade Maja på axlarna. Vände stenen ryggen och gick tillbaka över grusgången mot parkeringen. Med den kyliga november vinden isande i ansiktet intalade hon sig sitt egna mantra:
”Mitt liv är bra. Jag hade inte kunnat göra något annat för att få det bättre”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar