I allt hängde det
istappar. Vatten som nått nollpunkten tillsammans med blodet som inte längre
ville pulsera i ådrorna. Mina anletsdrag hade stelnat i intorkat, kallt snor,
som en dödsmask på en egyptisk farao. Ögonfransarna satt orörligt fast i
varandra. Fingrar och tår var de enda kroppsdelar som gick att röra på. Bara
ingen såg mig.
För den skull rörde
jag mig inte. Låg helt stilla och stirrade genom stängda ögonlock. Försökte
inte andas eftersom röken från andedräkten skulle avslöja mig. Ge en ledtråd
till mina förföljare var jag gömt mig.
Med ett lätt
knirrande i snön byte kroppen omedvetet ställning. I mina öron lät det som en lavin
av oljud. Jag tvingade kroppen att låta bli att reagera på kylan, att ignorera
obekvämligheten av att ligga nedgrävd i snön, inte bry sig om att det gått
tjugofyra timmar sedan jag hade en familj, skita i att det fanns ett liv att
leva.
Mitt egna liv.
Ett liv som för alltid var förändrat.
7 kommentarer:
Kul att se dig här igen. Hade en vit bil och personnamn förut, men bytte blogg någongång i somras, om du kommer ihåg mig.
Hemskt. Bra. Välkommen tillbaka!
Mardrömslikt. Fattas bara att någon siktar ett gevär mot pannan sen...
Bra text och jag blir vansinnigt nyfiken på vad som kommer hända och framför allt på vad som har hänt.
Oj så spännande! Vilken bild du målar upp! Kan känna den bitande kylan...
Vad är på gång??
otäck beskrivning!
Skicka en kommentar