Lysa av lycka

Han hade en till. Den vägde tungt i handen.

Just sådana här uppdrag fick honom att känna lycka. Vännerna i gänget sa att det syntes på honom, likt en gloria som omgärdade ansiktet. En slags aura av välbehag.

Det gick inte att beskriva känslan. Redan när han träffat mannen i den mörka kostymen och fått uppdraget beskrivet, så kändes rysningen. Värmen som spred sig. En spotlight som tändes längst in i ögonen. Bakom de annars så svarta pupillerna.

Att se skräcken hos andra hade blivit hans livsbränsle.

Skriken från huset blev allt högre. På aktiviteten i huset kunde anas att de kommit oväntat. Bakom hördes Sigges tunga andhämtning som en blåsbälg. Det förtog stämningen lite att behöva vara två. Han jobbade helst ensam, men mannen ville ha det så. Att det skulle gå att säga att hon bortfördes av två okända män.

Han undrade om det gjort något att de startat en dag tidigare än avtalat, men slog tanken ut skallen lika snabbt som den trängt sig på. De hade inte haft något annat för sig. Att hans fru skulle försvinna en dag tidigare kunde väl inte spela någon roll.

Han vägde tegelstenen igen. Siktade på det andra fönstret. Följde projektilens bana fram till att den träffade glaset.

Log inombords. Glödde av lycka. Att det var bitande kallt och att de stod i knädjup snö kändes inte. Snart skulle han få göra det han var bäst på.