Tonfall och löfte

Min hustru frågade mig för några år sedan, "Vad tycker du är kul egentligen?"
Vad svarar man på det? "Jobbet" skulle varit med risk för äktenskapet. "Vara med dig..." skulle inneburit svarta ögon, en kort, nonchalant ryckning på nacken och en afton med höga förväntningar skulle gått om intet. Efter några sekunder med ofokuserad blick, en svettdroppe i nacken och ett fånigt leende hör jag mig själv säga:
"Skriva. Verkar roligt…" rösten darrade något av osäkerhet som om jag svarat fel stad i På Spåret.

En överraskad blick mötte mig över vinglaset. Så jag fortsatte, utan att tungan först tog kontakt med hjärnan,
"Innan jag fyller femtio ska jag ha skrivit en bok."
Hur svårt kan de va, tänkte ryggmärgen.
Hallå, hallå, är det någon som lyssnar, mer eller mindre skrek det logiska tänkandet.

Och på den vägen är det. Har nu efter tre år med scener, karaktärer, dialog och gestaltning fått ihop en textmassa för minst fyra böcker. Förvirrat letar jag efter rätt tonfall, en röd tråd, spännande vändpunkter och ett vettigt slut. Går dedikerat upp varje morgon en halvtimme före familjen. Skriver, skriver och skriver.

Det är nu mindre än tolv månader kvar till min femtioårsdag...