"Det syns inte, ser du väl..." var alltid hennes svar när jag tog upp frågan.
Men det syntes. Eller egentligen mer kändes. Låg i luften eftersom det inte går att se in i en annan människas själ. Du kan inte se när saker inte står rätt till.
Få begrep bakgrunden till hennes svala utstrålning, frånvända blicka och till synes ointresserade engagemang. Jag som visste förstod varför. Varför alla älskade henne och varför det inte bekom eller ens berörde henne. Inte för att jag gjorde annat än att försökte muntra upp henne ibland. De gånger hon lät mig vara nära henne.
Bitterheten bet sig fast i hennes hjärta. Åt upp henne själ inifrån.
Med inspiration från skrivpuff "Bita"
5 kommentarer:
Trots det alltför abrupta slutet njuter jag av dina ord och konstaterar som förr att du skriver bättre varje gång du dyker upp i vår krets.
Bra, den lockar till mer läsning, man vill veta mer om henne.
Berätta mer om henne och visst är det så att bitterhet dödar…
De två första meningarna är bäst.
Bra.
Skicka en kommentar