Leda dig själv

Någonstans i mitten kommer de. Frågorna om varför? Tomhet utan svar. Krisen i livet. Ledan i att inte veta hur du skall gå vidare.  

Det sägs att femtioårskris och semesterledan är av samma ursprung.
Någonstans i mitten ser du att slutet närmar sig, och du funderar:
”Var det inte mer än så här…”

Då gäller det att stå stadigt i sig själv för att inte tappa balansen.

Själv ser jag livet som en hockeymatch:

1:a perioden: 0-25 år.

Osäkerhet. Var är målet? Är jag med i matchen? Vilka är motståndarna? Vem skall jag passa till? Mycket spel fram och tillbaka…

2:a perioden: 25-50 år.
Allt enligt planen. Gör några mål. Försöker undvika utvisningar. Snabba byten för att inte bli för trött. En benägenhet att stanna på plan för länge i tron att jag är oumbärlig för laget.

Paus: 50 årskalaset.

Sitter i omklädningsrummet. Lagkamraterna peppar och klappar dig på axeln för allt bra du gjort. ”Faan den där passningen i första. Du nöp allt till honom utan att domaren såg. Vicket jävla mål innan periodvilan” Och coachen ryter:

”3-3. Det är nu det gäller gubbar.”

3:de perioden: 50-75 år.

Ge allt i sista. En del byter femma i hopp om att de skall göra dem till bättre spelare. Avgöra matchen. Se till att inte bli utbytt. Göra allt för att vinna matchen och slippa förlängning och ”Sudden Death”

Så ser jag det för att slippa ledan över tänka: Var det inte mer än så här…

Kom ihåg: Du kan inte leda andra om du inte kan leda dig själv.

Inspirerad av skrivpuff: ”Leda”