Söndag

Skorna klapprar mot kullerstenen. Vinden ruskar runt i systerns
jacka. De skrattar. Jagar varandra. Leker. Han tittar förundrat på sin systers ryggtavla. Hon verkar ung, nästan liten, kan hon vara sju år? Då borde han ju vara fjorton och det var väl ett tag sedan? En ovanlig känsla, brukar vi verkligen leka så här?

De springer runt det gamla judiska slakteriet på Plac Nowy. Innan kriget var hela området navet i de judiska kvarteren i Krakow, men nu bor knappast några judar kvar. Polackerna har tagit över sedan flera decennier. I den runda byggnaden i mitten av torget slaktades djuren enligt ”kosher”, men nu är det mest som vilken marknadsdag som helst.

De zick-zackar mellan de fasta borden. Både han och systern är i sin egen lilla värld, som om omgivningen inte finns. Suddigt, tryggt utan verklighetsförankring. Försäljarna ropar ut sina erbjudanden. De välter en vattenmelon, en skäggig man med tunna glasögon och en tappad hörntand hötter efter dem, men de bara fortsätter. Runt, runt, som en karusell. Zygmunt blir yr, men systern bara fortsätter.

På restaurang Singers uteservering passerar de sina föräldrar. Alla borden har en symaskin i mitten. Inga andra än föräldrarna sitter ute. Fadern har en öl, modern en kaffe med bakelse. De ler. Märkligt? Kan inte minnas när de log senast. Faderns ansikte är kantigt med röda kindben, näsan pekar rakt ned mot den lilla mustaschen, moderns hals är beklädd med halsband, håret är uppklippt och i öronen hänger långa, glimmande örhängen. Hon sitter i en lång kappa, han i söndagskostymen, Det är något i bilden som inte stämmer ?
De ler, fadern finklädd, modern vacker. Zygmunt stannar förvånat upp, avbryter mitt i leken. Edyta fortsätter springar, utan att märka att han stannat. Utan förvarning reser sig modern upp, viftar med armarna, Zygmunt hör inte vad hon ropar, ser bara den plötsliga oron, rädsla i ögonen. Fadern ler fortfarande precis som allt är planerat. Zygmunt vänder sig om för att se vem modern vinkar åt och ser precis systern passera en korsning.

Som i en film, med en ruta i taget, kommer en lastbil från vänsterkanten på filmduken. Systern tittar bakåt, mot honom, vinkar att han skall komma, sluta stå där och stirra.
”Hallå, zyggie, vad väntar du på?”
Hon verkar inte se moderns vinkande och jag hinner inte få upp handen eller ropa något, däcken skriker, innan Edyta studsar mot fordonets front.
De små fötterna lättar mitt i ett skutt, den uppknäppta jackan lossnar från hennes sprattlande armar. Flyger iväg som en rödspräcklig duva med eget liv. Zygmunt sträcker ut sina armar, modern välter bordet och bakelsen hamnar i faderns knä. Fadern ler fortfarande, tar en klunk av ölen utan att resa sig. Därefter är allt tyst, ingen ropar, ingen leker, bilarna kör ljudlöst. Bara kyrkklockorna på Slottet Samku hörs i fjärran.
Då det mjuka når sin högsta punkt i omloppsbanan, när den lilla kroppen befinner sig längst från marken, förvandlas Edytas hud. Blir rödblossig, liksom brinnande, I ett ljussken, som får omgivningen att sätta händerna för ögonen, ruttnar hela hennes kropp. På trottoaren landar bara hennes klänningsbeklädda skelett. Knotorna rasslar i rännstenen.

Moderns konturer blir suddiga, fadern ler och Zygmunt vaknar med öppen mun i den salivblöta kudden.