Sjukhusbesök

Det måste vara näsan som har bästa minnet. Både det sinnet som vänjer sig först, men också det som bäst minns var och när doftreceptorerna känt samma lukt tidigare.
Det är sjukhusdoften som gör att Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon stannar redan mellan de bägge skjutdörrarna i entrén. Minnet sköljer över honom av alla gånger han besökt sin bror på sjukhuset i Kalmar.
Doften av penicillinupplöst avföring blandat med eter och golvrengöringsmedel sitter fastnaglad i minnesbanken. Innan han hinner vända dyker en vit rock upp i vänstra ögonvrån. Vinkar mot honom. Carlos inser att det är lika bra att han går in genom de inre dörrarna också. Han andas genom munnen och försöker glömma.
Fem steg innanför möts han av en kvinna med stetoskopet snett runt halsen, Dr. Ziahur Bhuto. En ståtlig kvinna, ren, oskuldsfull och specialist på encephalon med inriktning på koma. Den bästa i Sverige. Hans bror har flera gånger varit remitterad till henne utan att några förändringar skett. Hennes hår är svart som ett kosmiskt svart hål, i håret hänger ett likadant smycke som det runt halsen. Allt ser ut som en galax på stjärnhimlen. Hon nickar mot Carlos som de vore gamla bekanta.

”Hon är fortfarande i koma” Är det första hon säger. Hennes konstaterande är neutralt och professionellt. ”Så det är ingen möjlighet att ni kan höra henne om vad som hänt”
Carlos svarar inte. De fortsätter in i byggnaden, mot flickans sjukrum. Carlos förnimmer en doft av svamp som han aldrig känt på ett sjukhus förut.