Undrar om man inte är en arbetsidiot, eller kanske bara en dumskalle i största allmänhet. Kan inte få fram varför jag bryr mig, men det som oftast börjar så bra slutar alltid med ett magplask. Jag ställer upp, planerar, skriver brev till myndigheter, fixar uppskov. Trixar och trollar med knäskålarna, för att utfallet skall bli det bästa för alla inblandade. Till vad nytta?
Tills slut ligger det där i mitt knä ändå, alltihop. Helt plötsligt är allt mitt fel.
"Hur kunde det går så här?"
"Det var inte jag"
"Vi som litade på dig"
"Hade vi vetat detta så hade vi fattat ett annat beslut"
"Jag visste ingenting"
"Det var ju ditt förslag"
"Nu får du ställa allt till rätta"
Alla ovanstående vänder sitt pekfinger mot mig.
Jaha och vad gör man sen? När verkligheten kommit ikapp, när jag trodde att jag gjorde det rätta, brydde sig, försökte hjälpa. När det egentligen var som att gräva i kvicksand. Ingen tacksamhet, ingen ödmjukhet, ingen som sa:
"Vi försökte i varje fall",
bara egoism och självcentrering. Sköt dig själv och skit i andra.
Allt man gör har en orsak.
Jag trodde det var medmänsklighet.
Alla orsaker får en verkar.
Frånvaro av medmänsklighet blir motmänsklighet.
Jag är bara en idiot som bryr mig.
Inspirerad av skrivövning "Samband"
2 kommentarer:
Den eviga frågan om orsak och verkan och vems felet är när det inte blir bra. Medmänsklighet och motmänsklighet..tja, så är det nog. Men idiot är man inte när man bryr sig!
Hâller helt med Cissi
Skicka en kommentar