Kan jag göra om min historia? Kan verklighet bli en annan bara för att jag skriver om min bakgrund? Hur jävla naiv får man vara? Jag menar, egentligen. Allvarligt talat. Hänger den inte alltid med, liksom. Verkligheten!
Den är ju där. Kan inte förändras. Är alltid densamma. Det som har hänt, har ju hänt. Inget ändras bara för att jag skriver. Eller är det jag som förändras, försonas, förskjuter, glömmer, tror jag är någon annan.
Kan jag försonas med mig själv? Vem är det jag försöker lura? Hur mycket tror jag att det går att förändra? Är jag inte alltid ändå samma person? Ändå, trots allt. Innerst inne. Trots att jag tror att skrivandet är terapi. Jävligt bra terapi då.
Trodde jag lagt allt det där bakom mig. Våldet, blodet, drogerna. Mitt gamla liv. Men inte då. Räckte med ett bakslag så är jag fast igen. En liten påhälsning från verkligheten. Jag trodde ju på allvar att skrivandet räddat mig. Hur ska jag förklara mig ur detta? Alla de i mitt nya liv som lurats av min fasad, som såg ytan, som trott på förändringen, på försoningen, att det gamla var borta, att det nya var äkta.
De vet inte, de kan aldrig förstå hur det är att ha nerverna utan på huden. Löst hängande som en dåligt fastsatt julgransbelysning. Med adrenalinet pumpande i elkablarna. Inte en enda av de där små jävla svenssonliven kan förstå. Helvete. Jag förstår inte ens själv. Idiot.
Bara för att man skrivit en bok så tror alla att näthinnan är tvättad. De gamla minnena raderade. ctrl+alt+del, så finns inget kvar. Jo du. Vad jag trodde de hade rätt. Men en liten världslig sak ändrar allt, "tjof", Gå tillbaka till gå, omstart från ruta ett!
Kunde de bara inte låtit henne vara. Hon var ju mitt nya liv, hade inget med det gamla att göra. Det var ju inte hennes fel, eller barnens.
Är hämnden ljuv? Föder våld mer våld? Ska jag pressa in avtryckaren? Ska kulan passera från ena tinningen till den andra? Ska hans hjärna stänka över mina skor och byxben? eller ska jag skriva om det i min nästa bok? Fan, sluta lipa din jävel och ta det som en man.
Är jag inte samma person som innan? Vad trodde jag egentligen hade ändrats?
Inspirerad av skrivövning "Försoning och något helt"
8 kommentarer:
Allas våra frågor - ungefär.Ett verkar vara säkert: liv och verk bildar en stadigt tvinnad tross. Du är både fri att skapa och förpliktigad till det och kommer att få se både liv och verk förändras på grund av skrivandet.
Intressant text, skriven i ilska, utan pardon. Bra tycker jag.
Mycket bra text som får mig att undra och vilja veta mer.
Angående din fråga om något ändras till det bättre för att man skrivit om det? Hm... Nja...lite kanske, men minnet försvinner inte...eller mardrömmarna
Skrivet av en arg frustrerad man. Klart det hjälper att skriva att sätta ord på, förändrar inget men kanske hjälper att försonas med det som inte går att förändra?
Jag blir nyfiken vad är du och vad är fiktion tro?
Bra! Kanske läser jag på ett annat sätt idag, kanske är det du, dina texter känns iaf i mina ögon mer genomarbetade.
Det är en historia med något jag tar för äkta känsla inkapslat här, vilket jag beundrar mycket. Jag blir plötsligt, precis som foxy, nyfiken på personen bakom orden.
Och ja, självklart hjälper det att skriva! Du kan inte göra om minnen som är nattsvarta till det bättre, men du kan våga se på dem och då närmar du dig försoningen. Tror jag. Och det var ju det du ville skriva om. Att däremot skapa sig en ny historia vilket vissa påstår är möjligt, nej det tror inte jag på.
Dessutom, genom ord delar du med dig och upptäcker att du långt ifrån är så ensam som du kanske tror...
"Löst hängande som en dåligt fastsatt julgransbelysning. Med adrenalinet pumpande i elkablarna" känner jag igen mig i. Stark formulering.
Jag tyckte om den här texten. På fler än ett sätt. Den är oerhört maskulin (jag menar inte manlig utan just kraftfullt maskulin), den påverkade mig starkt, den beskriver en frustration som jag kan känna mig bekant med. Och det var fler än ovan nämnda formulering som jag blev tagen av.
Cissi
Bra skildrat med ett språk som passare personen du skildrar.
En text med skönt tempo, gripande formuleringar och tänkvärda frågor. Mycket läsvärt.
Skicka en kommentar