Juan Alberto Villacorta de Falcon

Norrlidsvägen var som Berlinmuren, eller åtminstone som ett stort dike, men det kändes som en mur, ett mentalt taggtrådsstängsel.
På östra sidan socialklass 1 i dyra villor, golf, Lyle & Scott. Till väster socialklass 3, i lägenhetskomplex, miljonprogram, klotter och invandrare. Ingen vågade passera över den osynliga gränsen, ingen umgicks med någon på andra sidan även om de gick i samma klass på vardagarna.

Varje fredagskväll samlades vårt gäng på baksidan av Två Systras Kapell. Nysnattade mellanöl delades broderligt, tjejerna stod borta vid skolans parkering och tjuvrökte. Jämförde varandras platådojor och Puss & Kram-jeans. Blängde över på andra sidan under sina locktångsfönade gardinluggar. Bråken kunde ibland vara till söndagsmorgonen då det ringde i kapellets klocktorn och prästen Dag Sandahl kom cyklande på sin vinröda, treväxlade monark.

Det enda som skilde Norrlidsvägen från Berlinmuren var vakttornen, men vapnen fanns där, kanske inte samma kaliber, men väl luftgevär och pilbågar som de olika gängen hade tillverkat på slöjdlektionerna. Minfältet var träden som kantade vägen. Check-Point Carlie var gångtunneln under vägen mellan Novaskolans parkering och pulkabacken.

Oftast klumpade vi ihop oss på Smålands Lejons väg och La Coste-töntarna varvade sina sprillans nya Zündapps på Tre Vänners. Ibland bombade de oss med golfbollar som de slog från garagetaken, vi svarade med skära hål på deras cykeldäck och slanga bensin från mopederna. Men de flesta gångerna stod gängen bara på var sin sida. Gastade, hotade, skränade. Slog med träpinnar mot marken som ett gäng schimpanser.

Min bror Juan Alberto, eller Juanito på grund av sina smala armar och tunna benmuskler, ledde invandrargänget med järnhand. Där muskelkraft och storlek saknades fanns viljan och en total frånvaro av rädsla. Juanito var två år äldre än mig och jag var inte riktigt invigd än. Min bror gav inga fördelar och jag tog inga allmosor. Skulle jag få en plats skulle jag förtjäna den, så jag höll mig mest i bakgrunden, tillsammans med de ändra från mellanstadiet. Stod mest utanför Konsum och hängde. Ville snabbt bli äldre och häftig. Gissa om det retade mig att jag inte fick vara ute längre än till tio.

Jag minns ännu den natten då polisen kom. Klart jag minns, det var ju då jag bestämde mig. Det var den natten farsan smällde näven i hallspegel, med en badrumshandduk runt handen och med morgonrocken fladdrande följde han efter de två civilklädda polismännen. I köket satt mor och grät medan grannfrun bryggde kaffe. Jag och syrran tryckte näsan mot fönstret i vårt rum. Det såg ut som läderlappen med två medhjälpare när de tre svängde bort mellan de grå betonghusen i riktning mot skolan. Jag försökte se vart de gick genom att hänga ut genom fönstret. Efter jag nästan tappat taget och så när störtat tre våningar ner mot lekplatsen, kom morsan in och skrek och gormade, tog tag med sina hårda nypor i mitt öra och skrek:
”Vi skall inte ha en skadad unge till inatt.”

Därefter kom dagarna på sjukhus. Ovissheten. Sorgen, Ilskan. Vi stod vid hans säng, syrran och jag vid fotändan, morsan snyftandes med läpparna mot Juan Albertos hand. Maskinerna pustade och fräste. Siffror visade olika nivåer på puls och temp. Sjuksystrar och läkare gick genom dörren som det vore rea på Epa. Farsan stod i andra änden av rummet med ryggen mot allt och blicken ut genom persiennerna. På hans trummande fingrar kunde jag avgöra att han var frustrerad. Flykten till det demokratiska Sverige hade inte blivit vad han tänkt sig.

Långt senare berättade Tony och Paulo, brorsans kompisar, vad som hänt, eller snarare vad de trodde hänt. Juanito hade tydligen kärat ner sig i en av brudarna på andra sidan och blivit ertappad en sen kväll när han skulle ta sig över ingenmansland för att träffa henne. Zündapp-gänget hade jagat honom hela vägen bort till Norrlidsbastun. Där hade polisen hittat honom runt kl 3, på bryggan ut i sundet. Sönderslagen och medvetslös.

Juan Alberto vaknade aldrig ur koman. Där och då, den första kvällen på sjukhuset, svor jag eden: Att vad som än kom att hända i mitt liv skulle jag hämnas min bror. Få tag på den som misshandlade honom till en grönsak.

Det känns som igår, kan inte tro att det gått tjugo år.