Hon var kanske inte klassen populäraste, inte den vackraste, inte heller den sportigaste, men hon hade bestämt sig för att ha fest. Att fylla tretton var stort ansåg hennes mor. Nu skulle de alla få se att även hon kunde. Kunde umgås med alla, inte vara så där utanför som alla sa på skolgården, eller i jympasalen när ingen lärare såg på.
Planeringen började redan en vecka innan. Modern och hon abetade en helg med inbjudningskorten. Texten var viktig, likaså bilden. Inte för klyschigt, inga barnsliga bilder. Efter fyra timmar var hon nöjd.
Kläderna behövde också köpas in. Hon lyckades övertala fadern att inte hålla så hårt i plånboken och att en vit balettklänning inte var ett plagg en tonåring hade på sig på sitt egna födelsedagskalas. Här krävdes moderna märkeskläder, inte hennes vanliga massprodukter från Ullared.
Sist vad det maten. Vuxenmeny beställdes från moderns förkläde och cider, utan alkohol förstås, men cider var ändå vuxen dricka. De handlade tillsammans, hon måste ha koll så inga barnsliga girlanger eller annat inköptes.
Allt var klart, stolt som en gås la hon alla inbjudningarna i klasskamraternas fack, tvekade framför Annikas, stoppade tillbaka hennes inbjudan i väskan. Även om Annika är den populäraste kan man ju inte bjuda den man hatar mest bara för att hela klassen skall få komma. Man måste ju få ha roligt på sitt eget kalas.
Den stora dagen kom. Förväntningarna satt uppklistrade längs hela uppfarten. Känslan var lika stor som första gången hon varit tillräckligt lång för att få åka Balder på Liseberg. Hon darrade. Låg på sängen och försökte läsa en Kalle Anka tidning utan att lyckas begripa innehållet.
Moraklockan slog två i vardagsrummet, moderna tittade ut genom köksfönstret. Gick in till sin dotter och lyfte på axlarna. Halv tre hade ännu ingen kommit. Fadern tittade på sportextra. Klockan fyra plockades maten ner i en plastsäck, modern hällde ut cidern i diskhon med en suck, fadern lyckades slita sig från Tvn och viskade tyst, själv låg hon med ansiktet nedtryckt i den blöta kudden.
Aldrig mer! Måste härifrån för att bli en annan.
I öronen ringer samhällslärarens ord "Livet är inte rättvist"
(inspirerad av skrivövning "Att bjuda")
8 kommentarer:
Stackars liten. Usch, det gjorde lite ont i mig med ...
Stackars lilla vän. Det gör ont i mig.
Mycket bra beskrivet...fastnar speciellt för vissa av partierna
Inte lätt... livet är hårt mot både små och stora ibland. Bra text, men de två avslutande meningarna var inte nödvändiga för mig. Flickans tankar förstår man ändå.
"Förväntningarna satt uppklistrade längs hela uppfarten. Känslan var lika stor som första gången hon varit tillräckligt lång för att få åka Balder på Liseberg." Man kan berätta den här historien med mer svärta, mer oro, men jag tycker det är mycket bra så här, med en ganska oblandad förväntan följd av tröstlös besvikelse.
Välskrivet och sorgligt. De två sista meningarna känns onödiga tycker jag också.
Din text kramar hjärtat... en så outhärdligt ensam känsla.
En olustig känsla från första början, och väl genomfört till slut. Oerhört tung ensamhetskänsla.
Ända från början anade jag vad som skulle komma men det blev ändå hemskt att inse att känslan var rätt. Värker i hjärtat (speciellt mammadelen...)
Skicka en kommentar