Begravningsfika

Rutorna är immiga på insida. Gästerna sitter i smågrupper runtom i församlingshemmet. Prästen och dottern viskar med änkan. Efter som läpparna inte rör sig förstår Valter att hon inte svarar. Mumlet från de andra ligger som en matta över stämningen. Mittemot honom sitter Gunilla, tillsammans med Siv och Rolands barnbarn. Flickan verkar vilsen och blicken är fastnaglad på sin mor och mormor. Siv lägger handen på tösens fingrar.
”Hur går det i skolan, lilla vän?”
Utan att svara rycker flickan åt sig handen som hon bränt sig på en varmplatta, reser sig med saftglaset i handen och går mot köket. När hon passerar sin familj blir stegen långsammare. Hon lutar sig för att höra vad de säger. Modern viftar bort henne med baksidan av handen.

Valter och Gunilla viskar inte ens till varandra. Har liksom inget privat att prata om. Pratar alltid om jobb, kunder, ekonomi eller ny skattelagstiftning. Siv tittar förnärmat på dem efter att barnet gått.
”Ja ville bara va snäll”

Koppen i Valters hand är har en påmålad blå blomma. Han tar den sista slurken kaffe. Gunilla gör ett tecken att han kan ta hennes kanelbulle. Han avböjer. Det blir tyst. Alla andras viskningar är det enda som hörs.

”Konstigt att det är så få av firmans anställda här”
Siv lutar sig fram och stöter ut orden som en väsande orm.
”De hade väl annat, viktigare saker för sig”
Siv tittar på Gunilla som hon svurit i kyrkan.
”Han var ju som en far för dem!!”
Siv avbryter den begynnande ordväxlingen om Rolands förträfflighet när hennes man stiger in i rummet. Hon sänker blicken ner i bordet.

Valter reser sig.
”Jag ska väl hälsa på de mina”
Gunilla och Siv vill inte fråga, vill slippa känna, leva kvar i sina bubblor av overklighet och dövade känslor.

På vägen ut beklagar Valter sorgen ännu en gång. Änkan märker knappt att han går.