Begravning

Den inspelade orgelmusiken tonar ut i kapellet. Från ytterdörrarna hörs klockorna i klockstapeln. Kaptellets tio bänkrader är halvfulla. Inte ens alla anställda har kommit konstaterar Siv och bestämmer att behandla dem som inte är där som luft under den kommande arbetsveckan. Prästen ställer sig vid kistans huvudända. Med en monotonröst drar hon igenom begravningsceremonin
”Undrar om han ser att det är en kvinnlig präst som begraver honom”
Sivs ögon ler vid tanken på det rabalder den döde kunnat ställa till om han varit i livet.”Det hade han nog inte räknat med”

Men så hade änkan bestämt. Siv ser henne längst fram. Ögonen är täckta av ett svart flor, det röda håret är nyfriserat och uppsatt, läpparna är målade. Änkan håller sin dotter i ena handen och sitt barnbarn i andra. Änkan verkar vara den som är minst ledsen.
”Vilket hyckleri”
Siv vet att Roland och hans fru inte hade det så bra de senaste åren. Han hade berättat det för henne på byråkonferensen förra året. De hade haft en bra relation. Hon och Roland. Inte så de hade varit otrogna, men de anförtrodde varandra saker. Både privat och yrkesmässigt. Ända sedan den dagen Roland satte hennes man på plats.
”Undra varför han gjorde det?”

Siv inbillade sig att det var på grund av arbetet. Att byrån inte kunde ha en assistent som blev misshandlad av sin man. Det inverkade på effektiviteten på företaget, några andra skäl kunde inte hon komma på. Det skulle bli annorlunda nu, när Roland var borta.
Hon tittade igen på fotot ovanpå kistan. Det var taget på hans sextioårsdag. Roland satt i sin arbetsstol bakom skrivbordet. I bakgrunden syntes fyra årsgångar av FAR´s Samlingsvolym i bokhyllan. Ögonen var irriterade och han såg besvärad ut med allt blomster omkring sig. Helst verkade han vilja att alla skulle gå, så han kunde fortsätta sitt arbete. Inom sig vinkade hon farväl, känslan var som att bli kvarlämnad på en järnvägsperrong när tåget gick.

I dunklet bakom prästen kunde hon ana sin man. Svart kostym, svart slips och vit skjorta. Så som han alltid var klädd när han var i tjänst. Glasögonen reflekterades i ljusen på altaret. Hennes man hade gjort ett stort jobb med Roland och hans änka. Varit på flera möten hemma hos dem. Diskuterat kistans utformning, begravningsritualen, vilka psalmer som skulle spelas, när, var och hur gravkaffet skulle serveras. Allt skulle vara perfekt när han begravde den man han hatat mest. Det hade retat honom att han inte fick insyn i bodelningen. Men där hade änkan varit bestämd och anlitat Advokat Rolf Wirell. Firmans husadvokat och Rolands personlige vän.

Siv kände på avstånd att maken log där borta i dunklet. Inom henne kröp den där olustkänslan fram, den hon haft innan Roland satte stopp för misshandeln. Känslan av att bada i en flod med krokodiler. När som helst kan hugget komma.

På raden framför Siv stod Valter och Gunilla. De två andra delägarna i firman.
”Undra om de klarar att ta över”
Hon känner Valters rakvatten blandat med lite svett. Alltid samma. YSL.
”De klarar nog firman, men med maken kommer jag inte få någon hjälp mer”
Gunilla är som vanligt korrekt. Klädd i dräkt, återhållsam, nästintill känslokall.

Siv lutar sig fram till Valter. Sätter pekfingret mot hans axel. Valter vänder sig. För att inte störa prästen viskar Siv:
”Vi måste träffas efter begravningen. Jag har lite att berätta om Roland och firman”
Siv kan ana en trötthet i Valters ögon innan han vänder tillbaka sitt fokus på ceremonin.

”Stackarn. Det är hans andra begravning denna veckan, men alla visste ju att frun skulle dö tillslut. Det måste ändå kännas som en befrielse.”