Yvigt

Valkiga grova händer, ett lillfinger saknas, smuts under naglarna, spelande muskler på bar överkropp, grova blå byxor ihopsnörda med ett rep i midjan. Ett djupt andetag. Han drar baksidan av handen över pannan. Sträcker sig efter en kaffekopp i fikakorgen.

Cirklande rörelser. Tummarna pressas mot nacken. Mjuka fingrar över värkande muskler. Fingertopparna bränner mot hans hud. Vill men vågar inte fortsätta. Osäker.
Hon sätter sig på vedhögen, darrar av hans närhet, svetten som ångar, överarmarnas styrka, de försiktiga händerna. Sockerkakan smular när hon delar den mellan sina tummar. Hans läppar öppnas för att ta emot det söta. Hennes fingrar blir fuktiga av saliv. Han slickar den mjuk handflatan efter de sista smulorna. Tungspetsen följer livslinjen upp mot handleden.

Skuggorna från vedstaplarna är långa. På ladugårdsvägen värmer sig flugorna i dagens sena strålar. Fölet galopperar runt i hagen.

Hon kisar och skuggar ögonen med ena handen. Ser in i hans ansikte. Konturerna är suddiga i motljuset. Hans blå ögon är havsdjupa. Han sluter dem drömmande och sätter
kaffekoppen på huggkubben. Lutar sig fram. Nafsar i det mjuka skinnet där hals möter axel. Känner doften klöver och timotej. Tänderna biter i örsnibben. Han viskar. Hon fnittrar. De reser sig gemensamt utan att hans läppar lämnar hennes nacke. Hennes hand försvinner i en stor näve. Den andra trycker mot hans bröstkorg. Han försöker fånga hennes midja. Hon glider undan, trippar med små korta steg. Han följer efter, långsamt, låter henne få ett försprång. Hon skrattar högt och smiter in på höskullen.

Med yviga gester följer han efter in i ladans dunkel. Den tidigare tröttheten är som bortblåst.