Hinna

Försiktigt men ändå inte sakta går Zygmunt mot den tegelbeklädda fabrikslokalen. Endast Ferrarins lyktor leder honom. På lastkajen står lådor och kartonger, till synes utan innehåll, endast fyllda med frigolit. När han sticker ner handen bland de små plastbitarna påminns han om de snöiga vintrarna hemma i Krakow, men barndomens smärta gör att han skjuter tillbaka känslan där den här hemma. Längst bak i minnets dunkel. Han låter plasten falla tillbaka ner i kartongen likt ett stilla snöfall, med den enda skillnaden att snöflingorna nu är blodbestänkta.

En ensam mus smiter längs grunden under lastbryggan. Zygmunts sinnen registrerar varje rörelse det lilla djuret gör. När den ilar runt husknuten följer han efter. Där det finns råttor finns det människor är hans erfarenhet.

Efter huskröken kan bara månen och stjärnorna leda honom vidare. I bortre hörnet växer silhuetten av ytterligare en byggnad. Musen är tacksam att han inte längre har Zygmunts hela fokus och smiter in till sin familj i ett hål mellan en grästuva och murgrunden. Utanför en gänglig dörr ser Zygmunt två glödande cigaretter i. Slag av kort hörs mot ett tunt träbord. Blixtstilla utan att se några människor hör han mumlet från två personer som kommenterar kortspelet och förbannar oturen. Med minsta möjliga rörelse förflyttar han sig mot dem.

Fördjupade i kungar, damer och ess reagerar de två mörkhyade männen först när Zygmunt osäkrar Uzin. Korten faller till marken och de vita stinkpinnarna ligger orörda kvar i potten. Med vita handflator ovanför huvudet blinkar det mot Zygmunts leende.
"Spreechen sie deutch?"
Deras tomma ögon och öppna munnar är svar nog.
"English?"
"Oui" svarar den mörkaste av de två. "Little english" De djupliggande ögonen ser oroligt upp längs mynningen.
"Im looking for a girl"
"Wrong place sir, only men here"
Spänningen i luften minskar en mikroampere. De bägge männen sänker händerna något i en lång utandning i hopp om att det inte är dem han är ute efter, men höjer dem igen när Zygmunt tar fram SS-bajonetten ur linningen och torkar bladet mot byxbenet.
"A small girl, young, soft brown hair, friendly eyes? Came maybe with a truck?"
"Oui, I remember" säger den som egentligen inte kan engelska och nickar igenkännande mot sin spelkamrat för att hjälpa även honom att minnas. Därefter hasplar han ur sig en längre harang på franska.
"Jasså hon!. En ung bitch som Mandini hade med sig". Den engelskpråkige ler med hela ansiktet. "Hon var skön och mjuk."
Zygmunt ser lättad ut, men samtidigt orolig.
"Nice and soft? Explain?"
"Jo Mandini, lastbilschaffisen, sålde henne till alla som ville ha. Vi var väl tio som handlade." Han stöter pekfingret i cirkeln gjord av tummen och pekfingret på andra handen. Tillfredställd och leende, som om mannen framför honom inte fattar någonting, men fortfarande med händerna i luften fortsätter han:
"Jag hade tur som vann nummer 2 i lotteriet. Det var inte kul för Ebony som var tia."
Spelpolaren skrattar lite ur ena mungipan. Zygmunt blundar när han förstår.

Hade männen framför honom haft röntgenblick hade de uppfattat blixtarna mellan Zygmunt öron. Insett faran de var i. Uppskattat sitt sista livsögonblick, men som det var nu hann de aldrig registrera något förrän 9mm uzikulor slet sönder deras hud.

Med två brinnande byggnader i backspegeln och med bensinångor från händerna rivstartar han Ferrarin. Sand och grus regnar mot vaktkurens glasfönster. Den flyende musfamiljen söker skydd bakom vaktens stela kropp för att inte bli mosade av fallande stenar eller brända av hettan från lågorna. Motorns vrål överröstar de inlåsta männens skrik.

"Måtte jag bara hinna ikapp dem" är Zygmunts enda tanke.

Nära

Maria beställer liten shot Canadian Club, Bartendern i skybaren slänger en blick över axeln samtidigt som han håller upp 2cl. Maria förstår vad hans menande uttryck innebär. Att stå och slå i sig sprit samtidigt som hon har en baby i en bärsele på magen. Hon begrep att det såg illa ut, men hon var tvugnen att lugna ner pulsen, få tankarna i hjärnan att sluta snurra i etthundraåtti.
Dessutom tog hon alltid en whiskey innan hon skulle flyga. "one for the road".
"Man vill ju inte störta nykter" sa alltid hennes syster och det stämde ju. Det var inte flyget som tog död på henne. Maria dunkar glaset lätt i bardisken och sveper innehållet utan att blinka.

Tanken på systern får henne att vilja beställa en till, eller varför inte en hel flaska. Systerns fina raka tandrad när hon log, mjuka händer när hon tröstade och raka bruna hår över kudden. Marias hjärta slutar slå och svider som ett knivhugg. De hade stått varandra nära, så nära som bara tvillingsystrar kan. Hon hade känt i själen när systern försvann i djävulsvågen. En kall känsla av dödens hand. Hon har känt den handen igen. Hon blundar och ser Josef lyfta upp en blågrön Jezus med en leende barnmorska i bakgrunden.

Det var en sak till som varit nära! Nära att hennes egna resa fått ställas in. Hjärtat börjar slå igen när hon tänker på sin kobrasnabba reaktion som hon visat upp. Överraskat sig själv, överraskat Josef. Utan att passera skallen hade impulsen att sparka gått direkt mellan ryggmärk och fot. Josef föll som en fura med händerna för skrevet samtidigt som luften trycks ur lungorna av smärtan. Efter sparken hade hon tagit ett språng över den den väsande högen och bara fortsatt springa. Utan att se sig om. Väskan hade hon fått lämna kvar. Lämna sitt enda fysiska minne av systern.

Maria undertrycker lusten till ytterligare ett glas. Bartendern tycks lättad över hennes beslut. Högtalarsystemet verkar inte funka så hon vänder sig mot informationstavlan. 35 minuter till avgång. Hinner precis ta en vända in på toaletten med lillen. Bakom Forexskylten ser hon den igenkönnade skötbordsskylten.
Under den står Melker!!

Dagen efter

Hon slänger in färdigmåltiden i micron. Knäpper upp polisuniformens översta knappar.
Hon är frustrerad över att hennes arbetskamrater inte accepterar henne sätt at jobba. Therese, liksom alla andra, vill visa sig duktig och känna att hon duger för den hon är.

Ovanför matbordet visar den ärvda amerikaklockan att hon borde ätit för tre timmar sedan. I köksfönstret kämpar tre torra krukväxter för sin överlevnad. En svärmors tunga, en svärdslilja och en orkidé. Micron plingar till och Therese drar av skyddsplasten.
Inte heller familjen eller vännerna förstår henne. De tycker hon engagerar sig för mycket i sitt jobb. Trots att Therese försökt förklara så förstår de inte.

Med ett glas rött i handen tar hon tallriken med sig till vardagsrummet. På TVn körs jingeln för kvällens Rapport. Doften från kycklingrätten känns inte alls som den ser ut på förpackningen. Långsamt och med stela leder sätter hon sig i Billysoffan. Förutom den upphängda TVn är väggarna i vardagsrummet tomma. I de nedåtgående solstrålarna noterar Therese att fönstrerna inte blev putsade denna våren heller.

Therese höjer volymen när TV-reportern inleder ett inslag om risken för ett eskalerande MC-krig.
”Varför skall inte mitt arbete gå att kombinera med ett privatliv?”, tänker hon ”Nu måste jag förmodligen välja mellan det jag vill eller det andra tycker jag skall. En vacker dag skall de få se att arbete och privatliv går att kombinera”.

Medan inslaget om den mördade MChuliganen Baltzar Jönsson körs på TVskärmen lyfter hon gaffeln mot sin öppna mun. Med en rynkning på näsan går hon tillbaka till köket och fiskar upp förpackningen ur soporna. Sista förbrukningsdag var förra måndagen. Therese knycklar ihop kartongen tillsammans med kycklingröran och trycker ner de återförenade förpackningarna i en tom ICA-kasse. Från hörnskåpet tar hon ut bag-in-boxen ”Vina Maipo” förkunnar etiketten. ”Jag får väl dricka mig mätt då” konstaterar hon. Resignerat sjunker hon tillbaka ner i soffan och tar en klunk ur vinglaset.

I intervjun med Länspolismästaren ser hon sig själv och Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon passera i bakgrunden.

”Men hur? Hur skall man få arbete, fritid och familj att fungera i symbios med varandra.?” Frågan hänger obesvarad kvar i hennes undermedvetna.

Skirt

Zali och Goga lapar sol på Easts uteservering. Inte för att de behöver bli brunare än vad de är, utan för att de inte har något annat för sig och för att de känns som de har obegränsat med resurser. Med utsikt över Stureplan granskar de människorna som passerar. Myllret i Stockholm en varm försommardag gör dem förstummade. Under svampen står blonda gudinnor och väntar på sina vänner. Kindpussar och kramar när väninnor möts. Handslag och nickningar mellan de rika pojkarna när de mäter vem som har störst plånbok eller dyrast bil. Långa blickar mellan de nykära som stämt träff för första gången. Planering för fredags kvällens uteliv. I kön framför en korvvagn bråkar en Aikare med en fetlagd man i blårandig matchdräkt. Högljutt försöker de överrösta indianmusiken från gatumusikanterna. Doften av grillad kabanossi gör Zali hungrig. På trottoaren passerar två blondiner med djupt "dekolletage", höga klackar och vita små minikjolar. De tjattrar med varandra och svänger sina Guccihandväskor.

Varken Zali eller Goga noterar att kyparen anländer med Bollingerflaskan. Från bordet bredvid lutar sig en engelsk gentleman i solhat, vit kostym och tvinnade mustascher mot dem.
"Nice skirts, ay?" kommenterar han de passerande och blinkar med bägge ögonen samtidigt.
"Oui, oui" svarar bägge i kör och skålar sina champangeglas mot hans Guiness-pint.

Stofil och profil

Ljuden från Stockholms gator och människor påminner honom. T-centralens myller raserar hans skyddsmurar. De har försvunnit! Hans vänner, hans arbetskamrater, alla som betydde något, alla är borta. De låtsas de inte känner honom längre och han är likadan mot dem. Inom sig är han kall. Inte känslokall, utan snarare en slags relationskylighet. Han känner storstadens oförmåga till empati. Gatorna signalerar "Sköt dig själv och skit i andra". Många människor på samma plats innebär inte att man känner fler eller har fler vänner. Han kan inte leva så, kan inte titta bort, kan inte vända andra kinden till. Sanningen är viktigast. Med facit i hand ångrar han den inställningen.

Medan de kör längs Birger Jarlsgatan mot Norrtull sitter Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon i baksätet och reflekterar över vad som fick honom att lämna Stockholm. Han ser Peters profil, ring i örat, spretigt orakad och smala läppar. Peter manövrerar civilbilen lugnt genom den begynnande lunchtrafiken. Therese verkar trygg i hans närvaro. De bollar gemensamma minnen från polishögskolan mellan sig. Bägge skrattar åt en lektion i rättsmedicin. Carlos märker att de står varandra närmre än de själva förstår. Deras naivitet och entusiasm över polisyrket och kårandan får honoom att känna sig som en stofil och bakåtsträvare.

"Har ni fått fram något om mannen i lastbilen" Carlos fråga avbryter deras studieutbyte. Peter sneglar på honom genom backspegeln, som om hans närvaro störde. Undrar vad hans överordnanden har berättat om mig, kommer Carlos på sig med att tänka.
"Tack vare Therese´s tips var det inte svårt. Bilden i körkortsregistret stämde med Baltzar Jönsson, precis som ni trodde. Tack för tipset"
Therese ler tillbaka mot Peter och säger "I scratch your back and you scratch mine"
Carlos är övertygad att de gärna skulle göra mer än krafsa varandra på ryggen.
"Baltzar Jönsson hade särskilt tillstånd att köra motorcykel utan hjälm. På grund av svåra problem med mjäll, enligt läkatintyget. Tydligen ett vanligt problem i motorcykelkretsar." Peter drar på mungiporna över sin slutsats och fortsätter:
"Baltzar tillhör en klubb som heter Ironfist MC, närmare bestämt deras Göteborgsavdelning. En upcoming konkurrent till HA och Bandidos."
Carlos känner igen namnet, men har inte någon direkt erfarenhet av gängkriminalitet.

Han trycks mot dörren när de svänger runt i Norrtullsrondellen och tar av på leden mot Arlanda och Uppsala. "Lite märkligt att han dyker upp här då?" Carlos flyttar sig mer mot mitten av passagerarsätet för att se ut genom vindrutan bättre. "Jag menar om han nu hör hemma i Göteborg"
"Nja egentligen inte. Vi har haft span på Stockholmssektionen att tag och just nu härbärgerar de den årliga Ironfist-festen"
Carlos höjer förvånad på ögonbrynen. Therese antecknar i sin Iphone (eller om hon twittrar!). Vid avfarten mot Stocksund passerar de en bärgningsbil som drar en kraschad jänkare.
"Lokalklubbar från Borlänge, Helsingborg, Västerår och Hisingen är alla representerade plus några hang-around avdelningar. Risken finns att dödandet av Baltzar Jönsson kan vara startskottet för ett nationellt MC-krig."

Peter skruvar ner polisradion när han svänger av mot Arlanda stad.
"Länspolismästaren har beslutat om ett tillslag på Ironfists klubblokal ikväll. För att eventuellt stävja ytterligare oroligheter. Om ni vill kan ni säkert få vara med?"
Peter ser med bedjande ögon mot Therese.
Skulle inte tro att vår närvaro är önskvärd, tänker Carlos Villacorta de Falcon, som mycket väl minns Länspolismästarens sista ord till honom när han packade ner sina skrivbordsprylar inför tvångsförflyttningen till Kalmar.
"Hoppas jag aldrig mer behöver se dig igen"

Dekaler

Försiktigt viker hon det skira blåblommiga nattlinnet. Slätar till det och lägger det överst i resväskan. Inne på toaletten lägger hon ner barnpudret i skötväskan och drar bärremmen över huvudet. Granskar sig själv i spegeln. Irisen visar oro, men munnen har bestämt sig. Hon viker upp hårbandet över luggen för att den inte skall hänga i ögonen. Hon smeker Jezus`s hår över fontanellen. Krullet rullar sig runt fingrarna. Hon drar försiktigt i hans fötter som hänger på varsin sida bärselen. Han snusar ovetande om världens problem.

Tillbaka i sovrummet stänger Maria resväskan. Locket är täckt med dekaler från olika resmål. Time Square, Big Ben, Eiffeltornet och Fontana di trevi. Maria kommer på att hon inte varit på några av platserna. Det var hennes syster som varit den beresta. Väskan var det enda som kommit tillbaka från Thailand. De skulle bli ändring på det. Från och med nu skulle hon forma sin egen framtid.

Natten har varit ljus och varm. Hon har sovit dåligt. Att fatta svåra beslut stör nattsömnen. Josef har ännu inte synts till. Klubbens årsfester brukar alltid bli blöta och långa. När han kommer tillbaka denna gång skulle hon vara borta. Undrar när han kommer? Hon tar upp sin Nokia och trycker fram klockan. 7.59. Hon bestämmer sig för att skippa frukost. Lyfter resväskan i höger hand och tar tag i hotelldörren med vänstra. På ringfingret glimmar Josefs förlovningsring. Hon hade tyckt den var vacker en gång i tiden, nu kändes den mest som en tumskruv runt fel finger. Innan hon går ut trär hon av den och kastar ringen på sängen. Nöjd med sitt beslut öppnar hon för att ta ett kliv ut i friheten.

Hon stoppar mitt i steget. Resväskan dunsar i golvet, faller mot den öppna dörren. I dekalen från Niagarafallen speglar sig Josefs ansikte. Ögonen är röda, andedräkten luktar gammal öl, guldlagningen i hörntanden glimmar i ett illasinnat leende.
"Och vart ska du?"

Håret reser sig i nacken på Maria.

Elegans

Zygmunt sänker ner Ferrarins dörr bakom sig, lutar sig lite nonchalant mot biltaket. Medan han väntar petar han naglarna med SS-bajonetten. Förnöjt leende. En kärra som lyder hans minsta vink, ett färskt spår efter sin syster och så har han lärt sig något nytt. Att använda en GPS!

När han frågat på macken om vägen till Milano hade killen påstått att hans bilmodell Ferrari 308 nånting, säkerligen hade GPS.
"Bara du har adressen så" hade han påstått. Zygmunt hade funderat. GPS hade han aldrig hört talas om under sin instängda tid. Den unga killen ville gärna visa honom hur den fungerade. Det krävdes bara lite viftande med det stora blänkande bladet så var han inte svår övertalad. Han var däremot inte lika nöjd med att kliva av i 100 km/h, men det var enda alternativet. Zygmunt ville inte fläcka ner skinnklädseln.

Men nu väntar Zygmunt framför den slitna rödvita bommen på att mannen skall komma ut ur skjulet. Inne i bilen blinkar fortfarande GPS stjärnan på den plats där företaget Nebosian Spa skall ha sin verksamhet. Från den lilla upplysta vaktkuren hörs skramlet av nycklar. Mannen som slutligen tittar ut har en sliten keps utan skärm, mörka ögonbryn och en Uzi i sina händer. Trots att mannen inte ser glad ut så ändrar det inte på Zygmunts sinnesstämmning.

"Försvinn, här finns ingenting för dig" mannen viftar med mynningen och tar ett steg mot Ferrarin, men innan han hinner registrerar någon rörelse hos besökaren rosslar hans luftrör efter syre, på något sätt har hans lungor börjat ta in vätska. Vaktens ögon lyser av överraskning när han upptäcker att vätskan är hans eget blod. Där adamsäpplet nyss satt ser ha nu ett svart stålhandtag. Knäna viker sig. De sista ryckningarna som hjärnan hinner signalera till kroppen är att trycka på uzins avtryckare. Men signalerna kommer aldrig fram till fingerspetsarna.

Zygmunt Zimmerman fortsätter att le. Det där var elegant kastat, tänker han. Nästan som när han tränade att kasta spelkort i samlingsrummet. Han sätter foten mot ansiktet på den sprattlande mannen och drar ut sin bajonett. Lyfter samtidigt upp det lilla maskingeväret med andra handen.

Avslut

Morgonens första solstrålar klättrar uppför husväggen. Som i ett omvänt flyktförsök tränger de sig in genom gallret som täcker fönstret. Efter att ha snurrat hela natten har Goga just somnat. Hans hörsel har vant sig vid ljuden i den spartanskt inredda cellen. Doften av plastöverdragen madrass blandat med urin och spy skickas inte längre vidare mellan näsa och hjärnbalk. Känslointrycken har påmint Goga om den korta tid han tillbringade i fängelse just efter han blev strandsatt på den italienska sydkusten. Han sov ingenting den natten heller.

Goga uppfattar den påträngande knackningen på avstånd trots att den kommer från ståldörren bara två meter bort. Den andra knackningen är lite hårdare och väcker honom från hans lätta sömn. Han mumlar ett svar. Knackningarna både överraskar och skrämmer. Överraskar, för att de sa att nästa förhör skulle vara på eftermiddagen och skrämmer, för att hemma i Senegal innebär en knackning på fängelsedörren att bödeln har anlänt och det är dags.

Innan Goga hinner bestämma om nyfikenheten eller rädslan skall få övertaget öppnas dörren. Utanför står en man i brungrå overall, svarta välputsade kängor och en skärmmössa på sned. Mustaschen är prydligt ansad och håret uppklippt över öronen. Allt enligt reglementet. Mannen utstrålar tysk korrekthet och "ordnung muss sein". Ändå blänker ögonen av osäkerhet. Den jourhavande arrestchefen vinkar ut Goga ur cellen med hela handen. Goga reser sig, tar den tunna vindjackan från stålramen som skall föreställa stol och drar med handflatorna nerför framsidan av byxorna, som om han vill putsa bort instängdheten ur kläderna.
I korridoren på väg mot inskrivningsdisken ansluter hans resesällskap. De andra fyra uttrycker samma förvåning som Goga. Under tystnad tömmer de lådorna med sina personliga tillhörigheter. Ingen säger något av rädsla för att säga för mycket.

När de är klara sträcker arrestchefen fram ett dokument för dem att underteckna och förklarar att de inte är gripna längre. Både privatpersonen och bensinmacksägaren har tagit tillbaka sina anklagelser. De är fria att gå. Han pekar mot ytterdörren samtidigt som en dov summerton förkunnar att dörren är upplåst. Han gör honnör mot dem när de lämnar arrestlokalen och dörren klickar igen bakom dem.

Goga ser på de andra. En vit tandrad visar sig samtidigt i allas ansikte.
"Det var ett hastigt avslut på fängelsevistelsen!" säger han och slänger över toyotanyckel till Jean-Luc. Alla fem hoppar samtidigt in i bussen. Jean-Luc startar motorn och svänger ut från polishusparkeringen i en hastighet som gör att bussen nästan går upp på två hjul i kurvan. I framsätet sätter Goga på sin mobil. Två SMS och ett missat samtal. Han känner igen Zali´s nummer på på samtalet och ett av smsen. Han öppnar Zali´s meddelande först:
"Fick ändrade planer. Är i Stockholm!. Var är ni?"

Texten från det okända numret är ännu kortare:
"Nästa gång får ni klara er själva/M"

Fisk

Utanför det dubbla laminatfönstret passerar landskapet som en uppspelad film. En sjö. ett rött hus, en gul rapsäng. En bild försvinner och en ny tar vid. Allt i en takt som gör att blicken har svårt att fastna för ett intryck. Träden och byggnaderna närmast rälsen blir bara en brungrön sörja i utkanten av idyllen. Bilderna ihop med hjulens dunkande är hypnotiserande. Carlos Villacorta de Falcon har vikt ihop den nyinköpta morgontidningen Barometern och följer horisonten med blicken. Ögonlocken blir tyngre och tyngre. Kroppen mer och mer avslappnad.

Precis innan hjärnan släpper kontakten med verkligheten så ler Carlos åt minnet av Polischef Edvard Perssons likhet med Jabba the Hut när Therese meddelat honom att de tänkte åka till Stockholm oavsett vad han tyckte. Likt en fisk hade han kippat efter andan av förvåning när Kriminalassissten Karlsson viftat med de, på Blocket, inköpta tågbiljetterna framför näsan på honom.
"Kan inte denna jävla avdelningen betala hundraåtti spänn för två biljetter till Stockholm så är det lika bra man startar eget" Therese hade slängt internetkvittot på Perssons skrivbord och slagit igen dörren så rapporterna på skrivbordet lyfte i sina plastfickor. Chefen hade pustat, frustat och tuggat grönt slem.

Grönt slem? Nu börjar nog hjärnan komma med egna idéer. Han ser sig omkring. Hela verkligheten känns som en glasskål. Han simmar bort till det lilla plastslottet. Simmar!! I glasväggen reflekteras en bild av en guldfisk med sydamerikanska anletsdrag. På gränsen till panik viftar han med sina simfenor".

"Varför slutade du på SÄK?" Therese´s fråga tränger genom drömmens töcken och räddar honom ur glasbubblan. Första tanken i Carlos dåsiga skalle är att tacka henne för hjälpen, sedan registrerar hjärnan frågan och Carlos blir helt klarvaken.

Skulle han ge den officiella versionen att han gått in i väggen och begärt omflyttning till ett lugnare distrikt, eller skulle han berätta sanningen?
Han bestämmer sig för något mittemellan.

Fira

Mannen mittemot Josef Azar höjer sitt ölglas och böjer det mot dem för att skåla. Josef lyfter sin nästan orörda pint halvvägs över bordet och nickar tillbaka. Melker och Kaspar gör inte ens ett försök att dricka sina.
"Varför är ni inte med i firandet?" undrar värden.
"Vi har haft en jobbig dag" svarar Josef. "Killarna har kört upp från Hamburg inatt. Sen har vi haft en del interna affärer att reda ut. Tack för lånet av lagerlokalen förresten"
"De e lugnt" säger den lokale presidenten och drar i sitt flätade getskägg. Hans tatuerade axlar fyller ut den svarta skinnvästen. Ovanför emblemet med den knutna näven står det President och med namnet Hugo Nimh under. Hugos ögon glänser av promillehalten.

I en hörna av den trånga lokalen står bord med vita pappersdukar. Borden är dukade med tallrikar i olika format. På tallrikarna ligger revben, kycklinglår och potatissallad. Papptallrikar och plastbestick ligger orörda. Få verkar intresserade av tilltugg och mat. Det som intresserar mest är värdklubbens nyinredda bar. Ledet framför de lättklädda barflickorna är tredubbel och Red Fists Sergeant-at-arms försöker hålla gästernas kladdiga fingrar från att bli alltför närgångna.

Josefs och hans mannars bord ligger en bit från stöket. De vill ha lugnt och ro. Kaspar är fortfarande överraskad att han lever. Melker är nedstämd. Josef känner honom. Han blir alltid sån här efter han dödat någon. Josef påminner sig att han får ta upp det med Melker senare. Att det inte går att ha känslor i den här branschen. Inte om han skall kunna behålla honom som sin högra hand.

"Var är Baltzar förresten?" frågar Hugo lite sluddrigt efter han återkommit med ytterligare en öl från baren. Melker studsar till på träbänken och tar helt plötslig tag i sejdeln med bägge händerna. Kaspar reser sig och går mot toaletten. Josef ser Melker i ögonen. För helvete skärp dig nu, blixtrar de.
"Han skulle iväg på ett jobb" Josef är en mästare på att ljuga och betvivlar inte att han skall klara att drippla bort den fulle Hugo.
"Synd, Han är skyldig mig tiotusen sen pokerspelet förra året."
"Han får väl betala när han dyker upp imorgon." säger Josef.
Hugo stirrar förvånat på Melker medan denne halsar sitt glas. Med ett rap från djupet av diafragman sätter han ner glaset på det grovhuggna träbordet.

"Tror du chefen dyker upp i år?" Hugo kan inte riktigt hålla styr på tungan och ögonen går nästan i kors. Josef gissar sig till vad han säger.
"Eftersom han var här förra året så borde han inte komma i år." svarar han.
Hugo verkar inte intresserad av svaret utan sträcker fram armen mot Melker för att utmana honom i armbrytning. När Melker inte tar handen så reser sig Hugo med ett vrål mot bardisken om någon annan vågar utmana honom.

Talet om chefen har gjort även Josef nedstämd och sur. Hans minne från förra årets fest är som i ett töcken, men en bild är klar på näthinnan. Marias flirtande med överbossen. Hur de suttit nära varandra hela kvällen. Av ren svartsjuka hade han roat sig med en av glädjeflickorna. Försökt att inte bry sig. Men misstanken fanns där och han hade hört ryktena som gick.

Förvalta

Zali Keibar undrar om man kan ha en förutfattad bild av hur en brottsling skall se ut. Mannen som går emot honom stämmer i varje fall inte in på den gängse bilden av en maffioso, eller som ledaren för en internationell liga borde se ut. Mannen bakom den framsträckta handen har Calvin Klein jeans, mörkblå clubblazer, vit skjorta med de två översta knapparna uppknäppta, klassiska läderskor. En keps med texten "Red Sox" över ett märke med två korslagda slagträ är nedtryckt över den blonda kalufsen. Främlingens blå ögon syns inte bakom de pilotformade RayBan-glasen. Trots sina 1,90 hamnar inte Zali i ögonhöjd med solglasögonen när han tar emot handen.
"Maximilian" säger den okände.
Efter Zali presenterat sig fortsätter Maximilian:
"Men kalla mig Max. Det blir enklast så."
Zali känner att han blivit tilldelad en ymnest väldigt få tidigare fått. Samtidigt som han funderar på om det är bra att bli familjär med överbossen så pekar Max mot en coffeshop på andra sidan terminalen, mittemot de internationella gaterna. Även om Zali inte är förtjust i det italienska kaffet nickar han och följer efter Max´s enkla handbagage.

Doften av nymalda kaffebönor och paninis med olika fyllningar blandas med utropen om nya flighter. "Sista utrop för resande till New York" hörs ur de skorrande högtalarna. Zali hinner precis drömma sig bort på en semesterresa till Hawai när Max återvänder till det lilla cafébordet med två dubbla espresso och två panini med smält ost och skinka. Han sätter sig och tar fram en mapp ur sitt handbagage.
"Jag har hört att vi tappat bort en last på 50 kg" börjar Max utan inledande varning eller small talk.
Helvete, tänker Zali. Den där jävla golbögen Goga. En svettpärla blänker i hans svarta hårfäste och han byter oroligt sittställning.
"Men det är lugnt" fortsätter Max och sippar på det varma kaffet. "Vi gör alla misstag. Och du kan vara trygg, det är inte din närmsta man som tjallat, han är hundra lojal mot dig." Han är fanimej tankeläsare tänker Zali och försöker tränga undan alla oroliga tankar.
"Jag fick reda på det från mottagaren av varorna. Han var däremot inte speciellt glad, eftersom det nu finns risk att kunderna byter leverantör när han är utan varor."
Det blir en kort paus medan bägge tar varsin tugga på brödet. Zali är tyst, han begriper att man inte slarvar bort 50 kilo kokain utan att få betala tillbaka. Max fortsätter:
"Men eftersom lastbilens chaufför och passagerare hittats dödade på en rastplats i sydöstra Sverige så har hela ärendet blivit en polissak."
Max viker upp mappens pärmsidor framför Zali. Från en bild i en plastficka ser Zali en man av sydeuropeiskt utseende. Mörka ögon, näsan verkar blivit bruten, hakan är fyrkantig. Zali kniper fortfarande käft.
"Det gör inte saken bättre att lastbilen hittades tom, med ytterligare en döing." Max ser sig omkring, lutar sig fram och sänker rösten. "Det här är mannen som leder utredningen hos polisen i Sverige" avslutar Max och pekar på fotografiet. Zali tar ut fotografiet från plasten för att se bättre. Vänder på bilden och läser "Carlos Villacorta de Falcon". Där har vi en som ser ut som en riktigt maffioso tänker han och lägger tillbaka fotografiet.
"Han är en rikigt blodhund" fortsätter Max. "Vi har haft honom efter oss tidigare. Kan han på något sätt misstänka att vi är inblandade så slutar han aldrig." Zali trotsar obehagskänslan över det smaklösa kaffet och för koppen långsamt mot sina läppar. Han tror sig förstå var samtalet är påväg, men han säger inget.

"Ditt uppdrag blir att finta undan kommissarien, sopa igen spåren eller helst sopa undan honom så vi slipper honom i framtiden. Du har fria händer." Max slår igen mappen och räcker över den till Zali "Så måste vi få tag på våra varor så vi inte tappar viktiga marknadsandelar". Zali skall just till att öppna munnen för att fråga om när och hur då Max tar fram ett kuvert ur kavajfickan.
"Här ligger ett pass och flygbiljetter med KLM till Stockholm. Du flyger via Amsterdam och flighten går om två timmar. Hoppas du inte har någon som väntar hem dig idag?"
Den blondes ögon granskar Zali genom glasögonens spegelglas. Zali tänker på den rumänska horan han har inlåst i lägenheten, men bestämmer att hon får klara sig bäst hon kan. Det finns fler villiga kvinnor att hämta i horkvarteren. Zali skakar därför på huvudet som svar.
"Bra, i kuvertet finns också 500 euro att köpa dig en resegarderob för och ett VISA för att täcka dina kostnader i Sverige"

Max lägger handen på Zalis axel och säger förtroligt,
"Förvaltar du detta uppdraget rätt kommer du att klättra flera pinnhål på karriärsstegen." Zali undrar hur många pinnhål han kommer falla om han inte lyckas. Max sveper det sista i den lilla espressokoppen och reser sig för att gå, men innan har lämnar Zali vänder han sig om som han glömt något. "Förresten, jag höll på att glömma, på Schipol skall du gå till toaletten utanför gate B34, i vattentanken där ligger ett paket med lite hårdvara och väntar."

Max drar igen kedjan i handbagaget, vänder sig mot avgångstavlan och går mot incehckningsdiskarna som vilken affärsresenär som helst. Zali följer honom med blicken ända till firstclass-disken för British Airways till London.
Zali kommer på sig med att han inte sagt ett enda ljud mer än sitt namn under hela mötet.

Vem och varför

Mannen framför Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon studsar av skratt. Mannens kroppshydda fyller med god marginal ut hela stolen, dubbelhakorna skakar som brylépudding. De djupt liggande ögonen tåras. Skrattet kommer djupt från magen och pressas fram stötvis genom stämbanden. "Ho,ho,ho ho" Skrattanfallet tonar ut och mannen lägger bägge handflatorna på skrivbordet. Prinskorvsfingrarna sprider ut sig mellan rapporter och skrivelser. "Tror du vi är gjorda av pengar? Skicka både dig och Therese till Berlin för att kolla motorcyklar" Mannen torkar bort en tår ur ögonvrån. "Du är inte på SÄK längre Carlos. Vår budget är begränsad, vettu"

Carlos inser att det är lönlöst och reser sig. Utan ytterligare kommentarer stänger han den tunna kontorsdörren bakom sig. Han konstaterar att namnskylten passar bra in på polischefens utseende "Edvard Persson". Carlos stannar upp när han hör att polischefen får ytterligare ett skrattanfall. Denna gång låter det som en massiv granatkastarattack. Hostandet som efterföljer får Carlos att tro att mannen precis fått en hjärtattack och kommer lida en ögonblicklig död, men han lämnar dörren bakom sig med tanken "Rätt åt honom i så fall"

Carlos lädersulor gnisslar mot korridorens linoliumsmatta. Tanken är att mattan skall ge en känsla av parkett och trä, men allt blir istället billigt och plastigt. Han passerar fika-avdelningen utan att heja på kollegorna som just ansett sig värda en kaffepaus. Med mungiporna vid knäskålarna öppnar han dörren till sitt och Therese´s gemensamma rum. Bokhyllorna längs de bägge långsidorna är gamla avlagda IKEAhyllor, skrivborden lika så. Stolarna skulle blivit underkända i ett ergonomitest. I hyllan bakom Therese är böckerna satta i bokstavsordning och i räta rader. Böcker hon fått med sig från Polishögskolan. Carlos hyllor är mer röriga. Pärmar blandas med bevismaterial och utredningsdokument i olika plastmappar. Therese har kopplat in sin Iphone till Macen på skrivbordet. Carlos skrivbord har varken dator, tangentborg eller skärm. Han skjuter undan ett antal olikafärgade reklampennor från skrivbordet när han sätter sig.

"Hur gick det" frågar Therese utan att titta upp från dataskärmen.
"Vad tror du? Man kunde lika gärna frågat om man fick resa till Mars."
"Vad var det jag sa!"
Utan att kommentera ytterligare tar Carlos fram ett anteckningsblock och väljer en av reklampennorna med texten "Scandic".
"Vad har vi så här långt?"
Therese loggar in på anteckningar i telefonen och läser innantill.
"Två döda, en äldre man och en flicka. Mannens namn är Mandini och han körde för ett tyskt transportföretag. Flickans identitet vet vi inget om, men vi kallar henne Nina pga tatueringen på vänster axel."
"Hur fick du tag på mannens namn?"
"Jag följde upp informationen från Peter i Stockholm på den försvunna lastbilen och fick ett anställningsbevis från transportföretaget. Mannen på bilden kunde lätt identifieras som vår äldre man."
"OK, fortsätt" Carlos skriver samtidigt ner det Theres berättar i punktform på pappret framför sig.
"Lastbilen skulle transportera tekniksvaror till varuhuset MediaMarkt i Barkaby"
"Är inte det märkligt att de passerade Kalmar då?" Carlos ser konfunderad ut.
"Jo i och för sig, närmast hade ju varit E4 rakt upp genom Jönköping" svarar Therese.
"Vi behöver få reda på varför han valde E66 istället. Har vi fått något svar om förgasaren och om vapnen i toaletten.
"Ja HD svarar att förgasaren är beställd och levererad till en Baltzar Jönsson i Svensköp, Skåne. Vapnen har inte gett några fingeravtryck och serienumrerna var bortfilade. Killarna på tekniken skall provskjuta dem för att se om de kan härledas till några andra brott"

Precis när Theres är klar med sin utläggning plingar hennes mailbox. När hon ser att mailet kommer från StockholmsPeter, öppnar hon meddelandet med en dubbelklickning.
"De verkar ha hittat lastbilen. Den står i ett skogsparti utanför Uppsala."
Carlos tittar intresserat upp från sina anteckningar.
"Peter säger också att fasttejpad vid ratten sitter en tatuerad man i trettioårsåldern, med skinnväst och med en hammare inslagen i skallen. På det i övrigt tomma flaket står hans HD motorcykel. Motorcykeln är utan förgasare"
"Vår man?!" säger Carlos med blixtrande ögon "Jag skiter i vad herr Persson säger, men vi behöver ta oss till Stockholm"

Svett

Lysrörens mattade sken glänser i bilarnas lackerade ytor. Lokalen doftar av läder och ädelträ. I en köksavdelning står en exklusiv espressomaskin av en sådan modell som ett mindre café skulle varit stolta att äga. Runt köksön ligger tre kontorsrum med valnötsbord och besöksstolarna är i skinnklättstål. Kontorsrummen är för övrigt stilrent inredda under devisen "less is more". En stilgrepp som påverkat inredaren i hela lokalen. Inte en smutsfläck, inte ett oljespill, inga priser eller prestanda info. Om inte de röda och gula sportbilarna stod utplacerade på utvalda platser skulle man aldrig kunna föreställa sig att här såldes bilar. Det behövdes inte heller. Den som kom in här visste vad han ville ha.

I kontorsrummet med namnskylten "Helmut Wagner" står en bilsäljare i senaste Armanikostym. Han lutar sina armbågar mot den låga bokhyllan medan han väntar på svar i den trådlösa telefonen. Fingertopparna följer överdelen på glasloggan med texten "Ferrari". Under armarna på Helmuts kostym har små fuktmärken börjat framträda. Han drar upp näsduken ur bröstfickan och tar bort fuktpärlorna i pannan.
På skrivbordet kör en pojke runt med en leksaksbil. Naturligvis även den av märket Ferrari. Pojken har just avslutat sin andra glass. Helmut Wagners policy har alltid varit att kan man charma köparens barn så är halva affären gjord. Men han börjar nu bli osäker om det stämmer i detta fall. Pojkens otåliga lek gör repor i det skrivbord som Helmut vanligen håller nypolerat.

Efter att tio signaler gått fram utan svar böjer sig Helmut över pojken och frågar:
"När tror du din pappa kommer tillbaka?"
"Min pappa?"
"Ja han som lämnade dig här medan han provkörde den senaste Ferrari 599 CTB"
"Ferrari 599???"
"Ja den röda bilen"
"Jasså han. Det är inte min pappa!" Barnet sträcker fram en tom glasspinne. Med hängande mungipor och håglös blick levererar Helmut ungens tredje isglass. När han inser vad som hänt river han i panik upp den kvarlämnade plånboken och granskar körkortet ingående. Men det behövs ingen djupare analys. Helmut ser att den rödhårige mannen med utstående öron och vilda ögon inte alls stämmer med mannen på bilden och att han därmed förmodligen inte heller hette Anton Berghofer, eller var VD i ett större transportföretag i Berlintrakten. Ordet "Helvete" ekar mellan väggarna i utställningslokalen

Efter ett snabbt samtal med polisen får Helmut informationen att pojken Adolf Berghofer blivit kidnappad i sitt hem tidigare idag.
Trots att ett kidnappningsfall kommer få ett lyckligt slut oroar sig Helmut för sin fortsatta karriär. Även om han har det tyska säljrekordet på Ferrari så får han nog svårt att ersätta firman för 3,8 miljonersbilen.

Zygmunt Zimmerman gnollar på en polska vaggvisa medan han passerar tunneln under Brennerpasset. Precis den han brukade natta sin lilla syster Nina med. Bara tanken att hon är försvunnen gör ont i honom. Men han är nöjd med sin nya bil och att han blev av med det gnälliga femåringsmonstret.

Panik

Josef sneglar på Melker och Kaspar. Blinkar lätt med vänster ögonlock. Ingen av dem har sagt något sedan de anlände till lagerlokalen. Allt som behövde sägas sades i förarhytten när Baltzar satt på flaket med TV-apparaterna. Nu är det dags, innebär blinkningen.

Baltzar säger nu desto mer, eller skriker. Typ: "Det var inte min idé! Det var inte mitt fel" eller "Varför just jag? De andra då?" Han sparkar och sprattlar. Allt detta medan de med viss möda tejpar fast honom i stolen mitt på golvet. Baltzar försöker till och med bita dem när de trycker in golfbollen och drar tejpen runt nacken, över munnen.

När Josef tar hammaren från verktygshyllan ylar Baltzar genom tejpen, trots fastsatta händer och ben så får han stolen att studsa. En blöt fläck sprider sig från skrevet ner längs byxbenen. Inte förrän järnhuvudet träffar Baltzars underkäke tystnar han. Ljudet av krossat käkben och utslagna tänder ekar mot den tömda lastbilen. Kraften i slaget gör att kroppen faller åt höger och Baltzars huvud slår i betonggolvet med en dov duns. Ögonen slocknar som ett strömavbrott. En tand spretar ut genom tejpen.

Josef säger fortfarande ingenting. Han sträcker bara fram hammaren till Melker. Alla är tysta. Baltzars rosslande andhämtning låter som en motorsåg. Bredvid Melker står Kaspar som förstelnad.

Med den överräckta hammaren menar Josef att nu är det Melkers ansvar att göra resten. Sopa igen spåren och rätta till misstaget. Melker vet vad som krävs och tar stillsamt hammarskaftet i sin hand. När han går fram mot Baltzar står Kaspar kvar bakom honom. Fortfarande fastfrusen försöker Kaspar vara någon annanstans. Han förstod vad som skulle hända, men var ändå inte beredd. "Är det jag nästa gång?" Frågan hans ögon uttrycker uttalas inte.

Melker slår baksidan av hammaren mot Baltzars tinning. Grön hjärnsubstans blandar sig med blodpölen runt huvudet. De rödagröna prickarna i Melkers ansikte ser ut som en blandning av röda hund och digerdöden. Ansiktet blir randigt när han försöker torkar bort vätskan med baksidan av handen. Bara hammarskaftet sticker ut framför örat på Baltzar.

Kaspar får panik och kaskadspyr när Josef lägger sin näve på hans axel.

Något unikt

Fabrikens maskiner är tysta för eftermiddagssiestan. På gårdsplanen sitter mörkhyade män i klungor under olivträden. Värmen gör det omöjligt att vistas inomhus. Det är nästan så frigoliten smälter.
Murar runt tomten skyddar från insyn. Taggtråden längs krönet hindrar flykt och intrång. I det nordvästra hörnet står en skranglig vaktkur framför en lika nött rödvitrandig bom. På en pinnstol sitter en man med en Uzi väl gömd i nyckelskåpet. Mannen trillar nästan av stolen i sina sömnryckningar.
Bakom fabriksbyggnaden står en avlång barack. Träpanelen är otät och kan inte hålla nattvindarna ute. På golvet i baracken ligger arbetarns filtar ihoprullade.
Männen lutar sig apatiska mot muren. Nästan alla äter. Pasta och pizza slinker ned med några klunkar vin. Några ligger på rygg och pustar ut inför nästa långa heta pass framför maskinerna. Två har orkat ta fram en kortlek och spelar om några cigg.

Zali Keibar lämnar sitt airconditionsvala kontor. Redan när han stänger dörren och ställer sig på trappan börjar svetten pärla sig i porerna. Hans andrechaufför reser sig, men Zali nickar åt honom att han vill köra själv. Tar trappan i ett steg och sätter sig snabbt i Mercan, plockar bort pistolen ur byxbältet och lägger den i handskfacket. Skinnklädseln klibbar mot byxornas jeanstyg. I ryggslutet rinner första rännilen svett. Han startar motorn snabbt för att inte den svarta t-shirten skall hinna få svettfläckar under armarna. Bilens kylsystem väser igång. Tack gode gud för aircondition.

När Zali trycker till signalhornet hoppar mannen vid utfarten upp på benen och häver sig på bommen för att bilen skall kunna passera. Ett dammoln av torr tunn sand lägger sig som en andra hud på vakten som i lugnt mak återgår till pinnstolen. Med en misstänksam blick åt den kvarvarande svarta massan sätter han sig denna gång lite närmre nyckelskåpet.

Zali kör ut från industriområdet och svänger av mot Milanos internationella flygplats. Köerna tätnar ju närmre han kommer. Överallt pågår olika sorters vägunderhåll. Vid avfarten mot Florens bygger man en ny viadukt och rondellen mot city verkar aldrig bli klar. Som alla andra tutar Zali för minsta anledning.

Samtalet som Zali fick på kontoret måste vara något unikt. Han har i varje fall aldrig hört talas om något liknande. Att högste bossen hör av sig till en person i hans ställning. Zali har redan begripit att de som sitter på sina feta arslen i Milano bara är underhuggare, de liksom han, och att organisationen styrs av en internationell liga. Att sedan högsta hönset skulle ha hans direktmobil kan inte vara annat än unikt.

Samtalet hade varit kort. Chefen var tillfälligt i Milano och ville träffa Zali på flygplatsen "as soon as possible". På grund av den försvunna kokainlasten visste Zali inte om han skulle se fram mot mötet eller om han skulle vara orolig. Omständigheterna gjorde att han inte hade så mycket att välja på.
Inte fan kan han hunnit fått det reda på det så snabbt? Det var ju bara sex timmar sedan jag skickade iväg Goga, tänker Zali medan han zick-zackar sig fram mot Linate Airport. Säg inte att den jävla apan har tjallat!

Airconditionkylan hjälper inte mot de svettningar som nu tränger fram i Zalis hårbotten.

En signal

Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon är nöjd med brottsplatsundersökningen. Som alltid hade den gett mer frågor än svar, men de hade i varje fall fått några trådar att nysta i. Han svänger av motorvägen vid Linsdal och fortsätter längs Norra Vägen in till stan och stationen. Trafiken är lördagsgles och solen närmar sig lunchdags. Kriminalassisten Therese Karlsson vänder ner solskyddet för att slippa solen i Iphoneskärmen.
"Hur länge har du haft den där" Carlos nickar mot saken i hennes hand.
"En månad och jag är fortfarande kär"
Carlos höjer på ögonbrynen och funderar över hur man kan var kär i en sak.
"Den bästa telefon jag någonsin haft" fortsätter Therese lyriskt.

De passerar kinesernas skrytbygge på vänster sida. Ett mässområde som skulle locka kinesiska affärer till Kalmar. En satsning som blev ett total fiasko. Framme vid trafikljusen får Carlos en impuls och svänger vänster mot Norrliden. Han hade inte kört förbi området han vuxit upp i sedan han blivit omplacerad till Kalmar för tre månader sedan. Det vita Ufo liknande vattentornet väcker gamla minnen till liv.

"Var ska du" Therese upptäcker att de inte kör rakt till stationen.
"Kolla lite" svarar Carlos undvikande.
Soldiset ger de grå betongkolosserna framför dem en illussion av en kyrkogård. En kyrkogård för jättar. Husen ser slitna ut och området känns mycket mindre än när han bodde här. På den plats Carlos brukade ställa sin första bil, en svart Volkswagen bubbla FPJ940, står en utbränd Camaro. Alla minns väl sitt första bilnummer? Andra minnesbilder kommer också.
Faderns svårighet att acceptera jobbet på volvo, när han egentligen var professor i fysik. Moderns frigörelse från den sydländska kvinnosynen. Den besvärliga skolgången på Nova-skolan. Mobbningen. Gängen. Bråken. Broderns misshandlade ansikte. Hans överbeskyddade syster. Alla är minnen från de första åren efter familjens flykt från Chile. Hans uppväxt. Hans historia. Undra hur många som vet sanningen? tänker han.

En signal från Therese´s äppelmärkta apparat tar honom tillbaka till verkligheten. Störd i sina tankar fräser Carlos:
"Finns det inget tystläge på den där"
Therese låtsas inte hon hör.
"Det var ett sms från Peter i Stockholm. Han säger de fått information om en långtradare som inte kom fram till sin destination i morse. Transportföretaget heter Burghofer Gmbh och ligger utanför Berlin. Lastbilen skulle till MediaMarkt". Therese viftar med telefonen framför Carlos. "Då kanske vi skall tacka ja till den där inbjudan från Harley Davidsson att besöka deras europalager".
Carlos nickar åt informationen och funderar hur han skall få sina överordade att gå med på en resa till Tyskland.