Flickan i hissen

Namnskylten hade tagit lång tid att brodera. Tagit hans hustru en vecka efter han fått jobbet. ”Dan Nilsson” stod det i snirkliga bokstäver. ”Dan Nilsson, 1:e brandbefäl”. Ingen hade snyggare namnskylt på sina arbetskläder än han. På befälskonferenserna sneglade kollegorna avundsjukt på hans bröstficka. Han var stolt över sin namnskylt. Han var stolt över sin fru. Stolt över sitt jobb. Han jobbade med något som gjorde skillnad. Med något som folk hade nytta av. Livsavgörande nytta.
Känslan när människor kom fram till honom och tackade var överväldigande. En del tackade för sina liv, andra bara för att han räddat en katt ur ett träd, men ändå, hans arbetsinsats ändrade människors framtid. Han ville aldrig göra något annat. Han levde sin dröm.

Dan Nilsson ser sina framsträckta händer. De är svarta av olja och smuts. Svarta av många timmars arbete. Huden på fingertopparna är sårig. På vänster långfinger har en nageln gått av efter den sista hissdörrens motstånd till att öppnas. När han såg den mindes han smärtan. Smärtan som uppstod när han slant med kofoten. Kofoten de använde för att tvinga upp hissdörrarna.
Mellan sin tummarna ser han flickan. Den lilla spröda varelsen som han inte sett till en början. Inte sett för att hon suttit i ena hörnan av hissen, tyst som en mus.
”Ta det lugnt. Det är ingen fara längre. Allt kommer bli bra” säger han och möter hennes tomma blick.

Förste Brandbefäl Dan Nilsson och hans team hade blivit kallade till kontorsskrapan runt klockan nio på morgonen. Utanför garageportarna hade snön lagt sig i drivor och stormvindarna drog längs husväggarna. Ingen människa ville egentligen röra sig utomhus. Att gå i motvinden kändes som att få smånålar kastade i ansiktet. Men de var ju brandmän och det var ju deras jobb. Deras ansvar att rädda människor i nöd om de så skulle tvingas gå till fots i stormen.
Det ymniga snöfallet och stormvindarna hade varit orsaken. Orsaken till strömavbrottet. Orsaken till att elen försvann i hela stan.
Bilar krockade i korsningar utan trafikljus, nedslocknade datorer och TV-skärmar, icke fungerande mobilmaster, inbrott i mörklagda affärer. Med andra ord: Totalkaos. När strömmen kom tillbaka havererade larmnumret efter trettio sekunder, så larmet till dem hade skett muntligen. Muntligen och till fots. Vaktmästaren i den nästgårds liggande kontorsskrapan hade kommit springande. Ville ha hjälp med de orörliga hissarna i huset. De hissarna som stannat mellan våningsplanen.
Förste brandbefäl Dan Nilsson och hans brandmän tog på sig sin utrustning så snabbt de gick och hukade sig mot vinden medan de småsprang över parkeringen mot grannhuset.

Flickan sitter där med uppdragna knän under hakan. Det blonda håret spretar ner från yllemössan. Hon reser sig sakta. Tar spärn mot hissväggen. Sträcker sina händer mot honom. Förste brandbefäl Dan Nilsson lutar sig fram och skjuter in sina smutsiga nävar i hennes armhålor. Lyfter henne upp och över. Över kropparna som ligger på hissgolvet. Lyfter henne över den svarta, kalla pistolen som ligger stilla, som en dödlig kobra, framför hennes lackskor.

Brandmännen hade stånkande och pustande fått använda trapporna. Femton våningar upp till maskinrummet. Alla var genomsvettiga och svor åt varandra av trötthet. De första fem hissarna hade tagit tid. De hade fått veva för hand. Centimeter för centimeter till närmsta våningsplan, för att därefter bända och dra med kofoten. Ur varje öppnad hissdörr hade en odör av klaustrofobi, svett och urin spridit sig. De frisläppta hade hyllat dem som frihetshjältar. Hjältar som befriat dem från deras ofrivilliga fängelse. Till slut hade bara en hiss varit kvar. Hissen de prioriterat sist. Ansett det vara minst risk med eftersom den hade fastnat närmast bottenplan. Tydligen hade de gjort en felbedömning. När den sista dörren öppnades möttes de av en chockartad syn. På golvet låg en hög, till synes livlösa, kroppar. Huller om buller. Förste brandbefäl Dan Nilsson hade aldrig i sitt yrkesverksamma liv sett något liknande. Inte ens efter under diskoteksbranden. Efter att med viss möda summerat antalet fötter och jämfört med antalet huvuden kom han fram till att det var fem personer det rörde sig om. Det var först då han såg henne. Flickan! Den lilla tösabiten.

När han trycker henne i sin famn blänker hennes ögon och tårarna blandar sig med blodsdroppen på kinden till en rosa sörja. Mellan snyftningarna viskar hon:
”Allt är mitt fel. Jag var tvungen att få tyst på honom”.