Ett oönskat möte

Dagen hade varit stressig. Full med möten. Inte en lugn stund. Kom ner på fikarasten försent. Hade precis hällt upp kaffet när resten av gänget reste sig. För att inte tala om lunchen. En burgare hos Lasse på Heden. Sen tillbaka. Tio mail medan man hade rast och sjutton obesvarade samtal på svararen.

Hemma hade man sagt; " Det blir nog lugnt idag. Jag kommer hem tidigt."
Runt klockan sju plingar mobilen: "Vi är nere på Lipp. Kom ner och ta dig en öl innan du åker hem". Står det på displayen. Visst en öl vore gott tänker man. Så kroppen lugnar ner sig lite.

Precis när jag stiger ur hissen på bottenplan står han där. Han står borta vid de automatiska glasdörrarna. Speglar sig i det mörka glaset, men jag ser ingen spegelbild.
- Hej, säger jag försiktigt.
- Jaha. Är det du, säger han och verkar nästan lika överraskad som jag. Var det din tur. Jag hade bara ett namn att gå efter. Visste inte att det var du igen.
- Näe, jag sa ju aldrig mitt namn sist.
- Just det, skrockar han. Du sprang som en liten kanin. Hann inte ikapp dig eftersom jag blev kallad till en jordbävning i Peru.

Han sträcker fram en senig, mörkhyad hand. Håller upp en papperlapp. Den är skrynklig och blöt. Det är knappt man kan läsa vad det står. Förnamnet flyter liksom ihop med efternamnet. O'et är mest som en stor bläckklump. Jag lutar mig fram för att läsa: "Oskar Nilsén"
- Jo det är mitt namn. Du verkar kommit rätt.

Mannen framför mig ler.
- Ja. Det är ju inte roligt när man tar fel. Gjorde det engång. Det blev ett jävla liv.
- Mmmm, i sådan här frågor måste man vara säker, hör jag mig själv svara lite okoncentrerat och osäkert. Hans svarta kaftan stör mig. Även odören runt honom gör att man helst vill vara på en annan plats.
- Det här var lite oväntat, för det var ju inte länge sedan vi sågs, försöker jag.
- Näe jag vet. Det var därför jag var lite förvånad. Jag menar. Att det var din tur igen.

- Har du hunnit med det du skulle? Hans röst är mörk, men tydlig.
- Är man någonsin klar? Mitt svar är undvikande.
- Nja ibland. Igår var det en man som var helt klar med det han skulle. Nästan väntade på mig. Jag minns att han log. Tackade mig.

- Ska vi? Jag känner att han ser mig i ögonen, men jag ser inte hans under huvan. rån hans framsträckta hand droppar det en mörk vätska.
- Jag hinner inte SMSa dem på Lipp att jag inte kommer, eller hem?
- Nej, tyvärr. Du skulle tänkt på det tidigare.

Mina ögon tåras. Var detta allt?
- Så det här det sista då?
Jag ser min fysiska kropp ligga helt stilla på golvet, just utanför hissarna. Väskan ligger slängd, papper har spridits ut över golvet. Armar och ben huller om buller.
- Lägg av nu. Det är ingen idé att älta. Ditt hjärta pallade inte längre. Gilla läget, Mannen är obeveklig.
- Lätt för dig att säga. Jag tycker det är lika obehagligt varje gång.

Jag duckar för lien när mannen vänder sig om. Längst ut på den blanka spetsen ser man en liten blodsdroppe. Den kolsvarta kaftanen rör sig som den flyter över golvet. Jag går långsamt efter honom.

- Bättre lycka nästa gång, viskar han, hans andedräkt luktar som en avloppsbrunn. Omgivningen försvinner i en grå massa medan vi svävar genom betongväggen.