Nyhetskommuniké (Reuters-London)
Obekräftade källor uppger att en statskupp ägt rum. Kuppmakarna skall ha ockuperat betydelsefulla platser och byggnader i huvudstaden. Reuters har försökt att kontakta de brittiska och amerikanska ambassaderna i landet utan att få någon respons. Allt tyder på att de som är ansvariga för maktövertagandet har full kontroll över media och kommunikationer.
Vår utsände i landet har inte gått att nå, men via vår samarbetspartner Associated Press (New York) har vi fått följande rapport:
"Landet är i chock. Tusentals människor är fängslade. Gator och torg är tömda på folk och sedan kl 09.00 i morse råder utegångsförbud i samtliga större städer i landet. Bland de fängslade är landets regering och högsta militäraledning. Den kungliga familjen har bortförts till okänd ort. Ännu har inga uttalanden eller information kommit ut från det kungliga palatset. Enligt obekräftad information är det platsen för......."
Där efter tystnade reporterns satellittelefon och ingen mer information har därefter lyckats sippra ut. Kuppen skall ha föregåtts av en explosion på Helgeandsholmen, platsen för landets riksdag. Vi har inga rapporter om skadade eller döda.
Premiärminister Gordon Brown meddelar via sin presstales att man utan framgång försökt nå statsminister Fredrik Reinfeldt eller regeringskansliet Rosenbad.
BBC återkommer i senare sänding med fördjupande analyser och kommentarer kring händelseutvecklingen. Förhoppningsvis skall vi få tag på våra kollegor på SVT (Sveriges Television) vår systerorganisation i det land som så överraskande blivit centrum för all nyhetsrapportering de senaste timmarna.
Vi upprepar: Konungariket Sverige har blvit utsatt för en statskupp. Vi vill dock betona att nyheten saknar bekräftelse från landets behöriga myndigheter.
/Angela Holden, Nyhetschef BBC
tisdag 27 april 2010
fredag 23 april 2010
Ett oönskat möte
Dagen hade varit stressig. Full med möten. Inte en lugn stund. Kom ner på fikarasten försent. Hade precis hällt upp kaffet när resten av gänget reste sig. För att inte tala om lunchen. En burgare hos Lasse på Heden. Sen tillbaka. Tio mail medan man hade rast och sjutton obesvarade samtal på svararen.
Hemma hade man sagt; " Det blir nog lugnt idag. Jag kommer hem tidigt."
Runt klockan sju plingar mobilen: "Vi är nere på Lipp. Kom ner och ta dig en öl innan du åker hem". Står det på displayen. Visst en öl vore gott tänker man. Så kroppen lugnar ner sig lite.
Precis när jag stiger ur hissen på bottenplan står han där. Han står borta vid de automatiska glasdörrarna. Speglar sig i det mörka glaset, men jag ser ingen spegelbild.
- Hej, säger jag försiktigt.
- Jaha. Är det du, säger han och verkar nästan lika överraskad som jag. Var det din tur. Jag hade bara ett namn att gå efter. Visste inte att det var du igen.
- Näe, jag sa ju aldrig mitt namn sist.
- Just det, skrockar han. Du sprang som en liten kanin. Hann inte ikapp dig eftersom jag blev kallad till en jordbävning i Peru.
Han sträcker fram en senig, mörkhyad hand. Håller upp en papperlapp. Den är skrynklig och blöt. Det är knappt man kan läsa vad det står. Förnamnet flyter liksom ihop med efternamnet. O'et är mest som en stor bläckklump. Jag lutar mig fram för att läsa: "Oskar Nilsén"
- Jo det är mitt namn. Du verkar kommit rätt.
Mannen framför mig ler.
- Ja. Det är ju inte roligt när man tar fel. Gjorde det engång. Det blev ett jävla liv.
- Mmmm, i sådan här frågor måste man vara säker, hör jag mig själv svara lite okoncentrerat och osäkert. Hans svarta kaftan stör mig. Även odören runt honom gör att man helst vill vara på en annan plats.
- Det här var lite oväntat, för det var ju inte länge sedan vi sågs, försöker jag.
- Näe jag vet. Det var därför jag var lite förvånad. Jag menar. Att det var din tur igen.
- Har du hunnit med det du skulle? Hans röst är mörk, men tydlig.
- Är man någonsin klar? Mitt svar är undvikande.
- Nja ibland. Igår var det en man som var helt klar med det han skulle. Nästan väntade på mig. Jag minns att han log. Tackade mig.
- Ska vi? Jag känner att han ser mig i ögonen, men jag ser inte hans under huvan. rån hans framsträckta hand droppar det en mörk vätska.
- Jag hinner inte SMSa dem på Lipp att jag inte kommer, eller hem?
- Nej, tyvärr. Du skulle tänkt på det tidigare.
Mina ögon tåras. Var detta allt?
- Så det här det sista då?
Jag ser min fysiska kropp ligga helt stilla på golvet, just utanför hissarna. Väskan ligger slängd, papper har spridits ut över golvet. Armar och ben huller om buller.
- Lägg av nu. Det är ingen idé att älta. Ditt hjärta pallade inte längre. Gilla läget, Mannen är obeveklig.
- Lätt för dig att säga. Jag tycker det är lika obehagligt varje gång.
Jag duckar för lien när mannen vänder sig om. Längst ut på den blanka spetsen ser man en liten blodsdroppe. Den kolsvarta kaftanen rör sig som den flyter över golvet. Jag går långsamt efter honom.
- Bättre lycka nästa gång, viskar han, hans andedräkt luktar som en avloppsbrunn. Omgivningen försvinner i en grå massa medan vi svävar genom betongväggen.
Hemma hade man sagt; " Det blir nog lugnt idag. Jag kommer hem tidigt."
Runt klockan sju plingar mobilen: "Vi är nere på Lipp. Kom ner och ta dig en öl innan du åker hem". Står det på displayen. Visst en öl vore gott tänker man. Så kroppen lugnar ner sig lite.
Precis när jag stiger ur hissen på bottenplan står han där. Han står borta vid de automatiska glasdörrarna. Speglar sig i det mörka glaset, men jag ser ingen spegelbild.
- Hej, säger jag försiktigt.
- Jaha. Är det du, säger han och verkar nästan lika överraskad som jag. Var det din tur. Jag hade bara ett namn att gå efter. Visste inte att det var du igen.
- Näe, jag sa ju aldrig mitt namn sist.
- Just det, skrockar han. Du sprang som en liten kanin. Hann inte ikapp dig eftersom jag blev kallad till en jordbävning i Peru.
Han sträcker fram en senig, mörkhyad hand. Håller upp en papperlapp. Den är skrynklig och blöt. Det är knappt man kan läsa vad det står. Förnamnet flyter liksom ihop med efternamnet. O'et är mest som en stor bläckklump. Jag lutar mig fram för att läsa: "Oskar Nilsén"
- Jo det är mitt namn. Du verkar kommit rätt.
Mannen framför mig ler.
- Ja. Det är ju inte roligt när man tar fel. Gjorde det engång. Det blev ett jävla liv.
- Mmmm, i sådan här frågor måste man vara säker, hör jag mig själv svara lite okoncentrerat och osäkert. Hans svarta kaftan stör mig. Även odören runt honom gör att man helst vill vara på en annan plats.
- Det här var lite oväntat, för det var ju inte länge sedan vi sågs, försöker jag.
- Näe jag vet. Det var därför jag var lite förvånad. Jag menar. Att det var din tur igen.
- Har du hunnit med det du skulle? Hans röst är mörk, men tydlig.
- Är man någonsin klar? Mitt svar är undvikande.
- Nja ibland. Igår var det en man som var helt klar med det han skulle. Nästan väntade på mig. Jag minns att han log. Tackade mig.
- Ska vi? Jag känner att han ser mig i ögonen, men jag ser inte hans under huvan. rån hans framsträckta hand droppar det en mörk vätska.
- Jag hinner inte SMSa dem på Lipp att jag inte kommer, eller hem?
- Nej, tyvärr. Du skulle tänkt på det tidigare.
Mina ögon tåras. Var detta allt?
- Så det här det sista då?
Jag ser min fysiska kropp ligga helt stilla på golvet, just utanför hissarna. Väskan ligger slängd, papper har spridits ut över golvet. Armar och ben huller om buller.
- Lägg av nu. Det är ingen idé att älta. Ditt hjärta pallade inte längre. Gilla läget, Mannen är obeveklig.
- Lätt för dig att säga. Jag tycker det är lika obehagligt varje gång.
Jag duckar för lien när mannen vänder sig om. Längst ut på den blanka spetsen ser man en liten blodsdroppe. Den kolsvarta kaftanen rör sig som den flyter över golvet. Jag går långsamt efter honom.
- Bättre lycka nästa gång, viskar han, hans andedräkt luktar som en avloppsbrunn. Omgivningen försvinner i en grå massa medan vi svävar genom betongväggen.
tisdag 20 april 2010
Flickan i hissen
Namnskylten hade tagit lång tid att brodera. Tagit hans hustru en vecka efter han fått jobbet. ”Dan Nilsson” stod det i snirkliga bokstäver. ”Dan Nilsson, 1:e brandbefäl”. Ingen hade snyggare namnskylt på sina arbetskläder än han. På befälskonferenserna sneglade kollegorna avundsjukt på hans bröstficka. Han var stolt över sin namnskylt. Han var stolt över sin fru. Stolt över sitt jobb. Han jobbade med något som gjorde skillnad. Med något som folk hade nytta av. Livsavgörande nytta.
Känslan när människor kom fram till honom och tackade var överväldigande. En del tackade för sina liv, andra bara för att han räddat en katt ur ett träd, men ändå, hans arbetsinsats ändrade människors framtid. Han ville aldrig göra något annat. Han levde sin dröm.
Dan Nilsson ser sina framsträckta händer. De är svarta av olja och smuts. Svarta av många timmars arbete. Huden på fingertopparna är sårig. På vänster långfinger har en nageln gått av efter den sista hissdörrens motstånd till att öppnas. När han såg den mindes han smärtan. Smärtan som uppstod när han slant med kofoten. Kofoten de använde för att tvinga upp hissdörrarna.
Mellan sin tummarna ser han flickan. Den lilla spröda varelsen som han inte sett till en början. Inte sett för att hon suttit i ena hörnan av hissen, tyst som en mus.
”Ta det lugnt. Det är ingen fara längre. Allt kommer bli bra” säger han och möter hennes tomma blick.
Förste Brandbefäl Dan Nilsson och hans team hade blivit kallade till kontorsskrapan runt klockan nio på morgonen. Utanför garageportarna hade snön lagt sig i drivor och stormvindarna drog längs husväggarna. Ingen människa ville egentligen röra sig utomhus. Att gå i motvinden kändes som att få smånålar kastade i ansiktet. Men de var ju brandmän och det var ju deras jobb. Deras ansvar att rädda människor i nöd om de så skulle tvingas gå till fots i stormen.
Det ymniga snöfallet och stormvindarna hade varit orsaken. Orsaken till strömavbrottet. Orsaken till att elen försvann i hela stan.
Bilar krockade i korsningar utan trafikljus, nedslocknade datorer och TV-skärmar, icke fungerande mobilmaster, inbrott i mörklagda affärer. Med andra ord: Totalkaos. När strömmen kom tillbaka havererade larmnumret efter trettio sekunder, så larmet till dem hade skett muntligen. Muntligen och till fots. Vaktmästaren i den nästgårds liggande kontorsskrapan hade kommit springande. Ville ha hjälp med de orörliga hissarna i huset. De hissarna som stannat mellan våningsplanen.
Förste brandbefäl Dan Nilsson och hans brandmän tog på sig sin utrustning så snabbt de gick och hukade sig mot vinden medan de småsprang över parkeringen mot grannhuset.
Flickan sitter där med uppdragna knän under hakan. Det blonda håret spretar ner från yllemössan. Hon reser sig sakta. Tar spärn mot hissväggen. Sträcker sina händer mot honom. Förste brandbefäl Dan Nilsson lutar sig fram och skjuter in sina smutsiga nävar i hennes armhålor. Lyfter henne upp och över. Över kropparna som ligger på hissgolvet. Lyfter henne över den svarta, kalla pistolen som ligger stilla, som en dödlig kobra, framför hennes lackskor.
Brandmännen hade stånkande och pustande fått använda trapporna. Femton våningar upp till maskinrummet. Alla var genomsvettiga och svor åt varandra av trötthet. De första fem hissarna hade tagit tid. De hade fått veva för hand. Centimeter för centimeter till närmsta våningsplan, för att därefter bända och dra med kofoten. Ur varje öppnad hissdörr hade en odör av klaustrofobi, svett och urin spridit sig. De frisläppta hade hyllat dem som frihetshjältar. Hjältar som befriat dem från deras ofrivilliga fängelse. Till slut hade bara en hiss varit kvar. Hissen de prioriterat sist. Ansett det vara minst risk med eftersom den hade fastnat närmast bottenplan. Tydligen hade de gjort en felbedömning. När den sista dörren öppnades möttes de av en chockartad syn. På golvet låg en hög, till synes livlösa, kroppar. Huller om buller. Förste brandbefäl Dan Nilsson hade aldrig i sitt yrkesverksamma liv sett något liknande. Inte ens efter under diskoteksbranden. Efter att med viss möda summerat antalet fötter och jämfört med antalet huvuden kom han fram till att det var fem personer det rörde sig om. Det var först då han såg henne. Flickan! Den lilla tösabiten.
När han trycker henne i sin famn blänker hennes ögon och tårarna blandar sig med blodsdroppen på kinden till en rosa sörja. Mellan snyftningarna viskar hon:
”Allt är mitt fel. Jag var tvungen att få tyst på honom”.
Känslan när människor kom fram till honom och tackade var överväldigande. En del tackade för sina liv, andra bara för att han räddat en katt ur ett träd, men ändå, hans arbetsinsats ändrade människors framtid. Han ville aldrig göra något annat. Han levde sin dröm.
Dan Nilsson ser sina framsträckta händer. De är svarta av olja och smuts. Svarta av många timmars arbete. Huden på fingertopparna är sårig. På vänster långfinger har en nageln gått av efter den sista hissdörrens motstånd till att öppnas. När han såg den mindes han smärtan. Smärtan som uppstod när han slant med kofoten. Kofoten de använde för att tvinga upp hissdörrarna.
Mellan sin tummarna ser han flickan. Den lilla spröda varelsen som han inte sett till en början. Inte sett för att hon suttit i ena hörnan av hissen, tyst som en mus.
”Ta det lugnt. Det är ingen fara längre. Allt kommer bli bra” säger han och möter hennes tomma blick.
Förste Brandbefäl Dan Nilsson och hans team hade blivit kallade till kontorsskrapan runt klockan nio på morgonen. Utanför garageportarna hade snön lagt sig i drivor och stormvindarna drog längs husväggarna. Ingen människa ville egentligen röra sig utomhus. Att gå i motvinden kändes som att få smånålar kastade i ansiktet. Men de var ju brandmän och det var ju deras jobb. Deras ansvar att rädda människor i nöd om de så skulle tvingas gå till fots i stormen.
Det ymniga snöfallet och stormvindarna hade varit orsaken. Orsaken till strömavbrottet. Orsaken till att elen försvann i hela stan.
Bilar krockade i korsningar utan trafikljus, nedslocknade datorer och TV-skärmar, icke fungerande mobilmaster, inbrott i mörklagda affärer. Med andra ord: Totalkaos. När strömmen kom tillbaka havererade larmnumret efter trettio sekunder, så larmet till dem hade skett muntligen. Muntligen och till fots. Vaktmästaren i den nästgårds liggande kontorsskrapan hade kommit springande. Ville ha hjälp med de orörliga hissarna i huset. De hissarna som stannat mellan våningsplanen.
Förste brandbefäl Dan Nilsson och hans brandmän tog på sig sin utrustning så snabbt de gick och hukade sig mot vinden medan de småsprang över parkeringen mot grannhuset.
Flickan sitter där med uppdragna knän under hakan. Det blonda håret spretar ner från yllemössan. Hon reser sig sakta. Tar spärn mot hissväggen. Sträcker sina händer mot honom. Förste brandbefäl Dan Nilsson lutar sig fram och skjuter in sina smutsiga nävar i hennes armhålor. Lyfter henne upp och över. Över kropparna som ligger på hissgolvet. Lyfter henne över den svarta, kalla pistolen som ligger stilla, som en dödlig kobra, framför hennes lackskor.
Brandmännen hade stånkande och pustande fått använda trapporna. Femton våningar upp till maskinrummet. Alla var genomsvettiga och svor åt varandra av trötthet. De första fem hissarna hade tagit tid. De hade fått veva för hand. Centimeter för centimeter till närmsta våningsplan, för att därefter bända och dra med kofoten. Ur varje öppnad hissdörr hade en odör av klaustrofobi, svett och urin spridit sig. De frisläppta hade hyllat dem som frihetshjältar. Hjältar som befriat dem från deras ofrivilliga fängelse. Till slut hade bara en hiss varit kvar. Hissen de prioriterat sist. Ansett det vara minst risk med eftersom den hade fastnat närmast bottenplan. Tydligen hade de gjort en felbedömning. När den sista dörren öppnades möttes de av en chockartad syn. På golvet låg en hög, till synes livlösa, kroppar. Huller om buller. Förste brandbefäl Dan Nilsson hade aldrig i sitt yrkesverksamma liv sett något liknande. Inte ens efter under diskoteksbranden. Efter att med viss möda summerat antalet fötter och jämfört med antalet huvuden kom han fram till att det var fem personer det rörde sig om. Det var först då han såg henne. Flickan! Den lilla tösabiten.
När han trycker henne i sin famn blänker hennes ögon och tårarna blandar sig med blodsdroppen på kinden till en rosa sörja. Mellan snyftningarna viskar hon:
”Allt är mitt fel. Jag var tvungen att få tyst på honom”.
söndag 18 april 2010
Husrannsakan
Carlos väntade bakom låssmeden. Att öppna låsta dörrar var inte Carlos specialitet. Bättre att låta proffsen sköta det de är bäst på. När låssmeden, en före detta inbrottstjuv påminde sig Carlos, var klar tog han ett steg tillbaka. Pekade år Carlos att nu var det OK. Dörren var öppen. Hans öppna hand signalerade att det bara var att kliva på. Så det gjorde Carlos.
Det första som slog emot dem var doften av instängdhet blandad med kattpiss och Chanel No 5. Blandningen ger näsan en överraskning och gjorde att de med automatik höjde ögonbrynen och höll sig för näsan med tummen och pekfingret. Från köket, längs fram i hallen, kommer en eldfärgad siames trippande på ljudlösa trampdynor. Katten jamar högljutt av hunger. När den börjar styrka sig längs Carlos byxben tar han upp katten och räcker över den till polisassistent Carolin Högberg.
- Här! Ta kattskrället och kolla om det finns någon mat i kylskåpet. Så ylandet upphör.
Hallen sträckte sig rektangulärt fram till köksdörren. Till höger, innanför ytterdörren, stod skor och stövlar i perfekta rader. Ovanför skorna hängde ytterkläder, jackor blandade med kapport och fuskpälsar. Av modellerna och plaggen att döma kunde man förstå att lägenheten beboddes av minst två personer. En man och en kvinna.
I hallspegeln till vänster såg Carlos Carolins gravida mage i profil, när hon passerar med katten i sin utsträckta hand och med den andra handen tryckt för näsa och mun. Han visste hon var allergisk mot pälsdjur, men det skulle hon väl tänkt på innan hon sökte till polishögskolan resonerade han.
Efter hallspegeln och en dörr med ett stort hjärta på vänder sig Carlos in mot öppningen till vardagsrummet. En stor cremefärgad hörnsoffa i skinn tar upp halva rummet, på golvet ett stort glasbord fyllt med champagnekorkar, på väggen en 42’’ tums platt-TV av märket ”Lava”. I ena kanten av glasbordet ligger fjärrkontrollen på Aftonbladets TV-bilaga. Intressanta program ur gårdagens TV tablå är inringade med en grön markeringspenna. Allt i perfekt ordning. Inga avvikande möbler, inget damm, arrangerade färggranna orkideér längs balkongfönstret. Carlos blick fångar inte upp något intressant eller något som inte passar in i bilden. Av erfarenhet vet han att alla människor har något de gömmer. Oftast på ställen de tror inte någon skall leta.
”Folk tror alltid de är så jävla smarta” tänker han. Han brukar alltid hitta deras hemlighet.
Carlos vänder heltom mot sovrummet. Tar ett steg in mot den rosa sänghimlen. På ena sidan sängen står ett sminkbord belamrat med kajalpennor, puder, rougepenslar av vildsvinshår, läppstift, nagellack. Allt i färgskala från blått till rött, från vänster till höger. På andra sidan sängen ett skrivbord med senaste Apple-skärmen och en bärbar Mac.
- Du, Carro. Kan du med sådana här Mac-datorer, ropar han in mot köket.
- Inte mycket, mumlar hon tillbaka.
- Då får vi ta den i beslag och låta killarna på IT leka med den ett tag. Notera det!
- Visst, visst. Caroline sticker in ansiktet genom dörren.
- Var börjar vi, fortsätter hon.
- Kolla du vardagsrum och toa, så går jag igenom sovrummet och garderoben.
Efter en halvtimmes rotande har de inte hittat något anmärkningsvärt eller ledtråd till varför Ursula Stipecki skulle varit i hissen på förmiddagen. Carlos är frustrerad. Han vet att hon har hemligheter och det retar honom att han inte hittat dem. Han hatar att sätta sina sista pengar på var IT-folket kan hitta på databurken. De brukar alltid vara så ”besserwissriga” och så överlägsna, som om inte spaningsarbetet eller poliskåren i stor inte skulle klara sig utan deras kompetens och kunskap.
Han lägger sig i den stora dubbelsängen. Sjunker ner i bolstret. Lägger upp sina fötter på duntäcket och huvudet på den blommiga huvudkudden. Carolin suckar över hans okänslighet. Carlos lyfter Nokian och ringer det andra teamet som är i främlingslegionärens lägenhet. Han trycker in örsnäckan och lyfter upp boken på nattduksbordet som Ursula höll på med. ”En sång till Miriam” Läser han på omslaget. Säkert en sån där tantsnusk bok, antar han.
- Hallå. Hur går det? Carlos telefonröst är kort.
- Så där. Har finns en hel del. Allt i en enda röra. Ordning verkar inte varit Zygmunts stora intresse.
Baldersson låter trött.
- Vi behöver nog en timme till på oss. Vi lägger allt i plastpåsar så får kolla mer tillsammans sedan på station.
-Inte något speciellt alls?
-Nja. Han verkar varit en inbiten myntsamlare. Hyllorna är fulla med samlaralbum.
- Ok. Carlos sätter tummen på bokmärket, ett visitkort, och öppnar boken om Miriam medan han pratar.
- Han verkar ha suttit och satt in nya mynt i ett album innan han gick iväg. Har just ett mynt framför mig med texten ”Nebosian” graverat. Aldrig hört talas om det landet.
Samtidigt vänder Carlos bort namnet ”Maximiian Översjö” på visitkortet för att se företagsnamnet på baksidan. När han läser ”Nebosian Ltd” sätter han sig käpprätt i sängen.
- För helvete Baldersson. Vad stod det på myntet?
- Nebosian. svarar Baldersson överraskad.
Carolin ser på Carlos som om han blivit galen. Han pekar mot henne.
- Vad hette hon? Bagladyn i hissen?
- Deborah Winslöf.
- Baldersson vi syns hemma hos Deborah om en halvtimme. Ta med myntet.
- OK.
Carlos avslutar samtalet, stoppar ner visitkortet i innerfickan och drar med sig Carolin genom hallen, ut och ner mot civilpolisbilen som de parkerade utanför porten innan de gick upp.
-Avsluta och lås efter oss, ropar han över axeln till den förvånade låssmeden som sitter och kollar på TV i vardagsrummet.
Det första som slog emot dem var doften av instängdhet blandad med kattpiss och Chanel No 5. Blandningen ger näsan en överraskning och gjorde att de med automatik höjde ögonbrynen och höll sig för näsan med tummen och pekfingret. Från köket, längs fram i hallen, kommer en eldfärgad siames trippande på ljudlösa trampdynor. Katten jamar högljutt av hunger. När den börjar styrka sig längs Carlos byxben tar han upp katten och räcker över den till polisassistent Carolin Högberg.
- Här! Ta kattskrället och kolla om det finns någon mat i kylskåpet. Så ylandet upphör.
Hallen sträckte sig rektangulärt fram till köksdörren. Till höger, innanför ytterdörren, stod skor och stövlar i perfekta rader. Ovanför skorna hängde ytterkläder, jackor blandade med kapport och fuskpälsar. Av modellerna och plaggen att döma kunde man förstå att lägenheten beboddes av minst två personer. En man och en kvinna.
I hallspegeln till vänster såg Carlos Carolins gravida mage i profil, när hon passerar med katten i sin utsträckta hand och med den andra handen tryckt för näsa och mun. Han visste hon var allergisk mot pälsdjur, men det skulle hon väl tänkt på innan hon sökte till polishögskolan resonerade han.
Efter hallspegeln och en dörr med ett stort hjärta på vänder sig Carlos in mot öppningen till vardagsrummet. En stor cremefärgad hörnsoffa i skinn tar upp halva rummet, på golvet ett stort glasbord fyllt med champagnekorkar, på väggen en 42’’ tums platt-TV av märket ”Lava”. I ena kanten av glasbordet ligger fjärrkontrollen på Aftonbladets TV-bilaga. Intressanta program ur gårdagens TV tablå är inringade med en grön markeringspenna. Allt i perfekt ordning. Inga avvikande möbler, inget damm, arrangerade färggranna orkideér längs balkongfönstret. Carlos blick fångar inte upp något intressant eller något som inte passar in i bilden. Av erfarenhet vet han att alla människor har något de gömmer. Oftast på ställen de tror inte någon skall leta.
”Folk tror alltid de är så jävla smarta” tänker han. Han brukar alltid hitta deras hemlighet.
Carlos vänder heltom mot sovrummet. Tar ett steg in mot den rosa sänghimlen. På ena sidan sängen står ett sminkbord belamrat med kajalpennor, puder, rougepenslar av vildsvinshår, läppstift, nagellack. Allt i färgskala från blått till rött, från vänster till höger. På andra sidan sängen ett skrivbord med senaste Apple-skärmen och en bärbar Mac.
- Du, Carro. Kan du med sådana här Mac-datorer, ropar han in mot köket.
- Inte mycket, mumlar hon tillbaka.
- Då får vi ta den i beslag och låta killarna på IT leka med den ett tag. Notera det!
- Visst, visst. Caroline sticker in ansiktet genom dörren.
- Var börjar vi, fortsätter hon.
- Kolla du vardagsrum och toa, så går jag igenom sovrummet och garderoben.
Efter en halvtimmes rotande har de inte hittat något anmärkningsvärt eller ledtråd till varför Ursula Stipecki skulle varit i hissen på förmiddagen. Carlos är frustrerad. Han vet att hon har hemligheter och det retar honom att han inte hittat dem. Han hatar att sätta sina sista pengar på var IT-folket kan hitta på databurken. De brukar alltid vara så ”besserwissriga” och så överlägsna, som om inte spaningsarbetet eller poliskåren i stor inte skulle klara sig utan deras kompetens och kunskap.
Han lägger sig i den stora dubbelsängen. Sjunker ner i bolstret. Lägger upp sina fötter på duntäcket och huvudet på den blommiga huvudkudden. Carolin suckar över hans okänslighet. Carlos lyfter Nokian och ringer det andra teamet som är i främlingslegionärens lägenhet. Han trycker in örsnäckan och lyfter upp boken på nattduksbordet som Ursula höll på med. ”En sång till Miriam” Läser han på omslaget. Säkert en sån där tantsnusk bok, antar han.
- Hallå. Hur går det? Carlos telefonröst är kort.
- Så där. Har finns en hel del. Allt i en enda röra. Ordning verkar inte varit Zygmunts stora intresse.
Baldersson låter trött.
- Vi behöver nog en timme till på oss. Vi lägger allt i plastpåsar så får kolla mer tillsammans sedan på station.
-Inte något speciellt alls?
-Nja. Han verkar varit en inbiten myntsamlare. Hyllorna är fulla med samlaralbum.
- Ok. Carlos sätter tummen på bokmärket, ett visitkort, och öppnar boken om Miriam medan han pratar.
- Han verkar ha suttit och satt in nya mynt i ett album innan han gick iväg. Har just ett mynt framför mig med texten ”Nebosian” graverat. Aldrig hört talas om det landet.
Samtidigt vänder Carlos bort namnet ”Maximiian Översjö” på visitkortet för att se företagsnamnet på baksidan. När han läser ”Nebosian Ltd” sätter han sig käpprätt i sängen.
- För helvete Baldersson. Vad stod det på myntet?
- Nebosian. svarar Baldersson överraskad.
Carolin ser på Carlos som om han blivit galen. Han pekar mot henne.
- Vad hette hon? Bagladyn i hissen?
- Deborah Winslöf.
- Baldersson vi syns hemma hos Deborah om en halvtimme. Ta med myntet.
- OK.
Carlos avslutar samtalet, stoppar ner visitkortet i innerfickan och drar med sig Carolin genom hallen, ut och ner mot civilpolisbilen som de parkerade utanför porten innan de gick upp.
-Avsluta och lås efter oss, ropar han över axeln till den förvånade låssmeden som sitter och kollar på TV i vardagsrummet.
fredag 16 april 2010
Aska
Den gråsvarta sörjan rann mellan fingrarna. Den blöta askan kändes som sandpapper mellan fingerspetsarna. Rosorna skulle må bra av lite extra näring. Lite extra kompostmull.
"Av jord är du kommen...." Han tänkte på prästens ord.
Han skulle bara veta, den där prästen, att han välsignade vanlig kakelugnsaska.
Mannen log. Det kändes bra att ibland lura överheten. Han visste ju bäst, att det var bland sina rosor hon trivdes bäst.
Han lyfte på en "Ingrid Bergman" och skakade ner det sista ur urnan. Som ung hade hon liknat Ingrid Bergman. En saltdroppe rann ner för kinden till åminne av deras år tillsammans. Han placerade rosbuskens rötter över askan, fyllde på med ny jord och vattnade med den röda vattenkannan. Hennes favoritkanna.
"Det känns bra att ha dig nära" viskade han till den lilla rosknoppen.
"Slippa gå till kyrkogården varje gång jag vill prata med dig"
Han reste sig. Godkände med nöjd min sitt arbete. Skuggade ögonen med handen och kisade mot solen. "Nu skulle det allt vara gott med en kopp kaffe"
"Av jord är du kommen...." Han tänkte på prästens ord.
Han skulle bara veta, den där prästen, att han välsignade vanlig kakelugnsaska.
Mannen log. Det kändes bra att ibland lura överheten. Han visste ju bäst, att det var bland sina rosor hon trivdes bäst.
Han lyfte på en "Ingrid Bergman" och skakade ner det sista ur urnan. Som ung hade hon liknat Ingrid Bergman. En saltdroppe rann ner för kinden till åminne av deras år tillsammans. Han placerade rosbuskens rötter över askan, fyllde på med ny jord och vattnade med den röda vattenkannan. Hennes favoritkanna.
"Det känns bra att ha dig nära" viskade han till den lilla rosknoppen.
"Slippa gå till kyrkogården varje gång jag vill prata med dig"
Han reste sig. Godkände med nöjd min sitt arbete. Skuggade ögonen med handen och kisade mot solen. "Nu skulle det allt vara gott med en kopp kaffe"
tisdag 13 april 2010
Tilltal
- Så där tilltalar du inte mig! fräste han åt henne.
Roland såg på henne. Hans ögon blixtrade. Han hade aldrig blivit tilltalad på ett liknande sätt.
- Kanske har ni den jargongen mellan er i skolan eller på Facebook, men åt mig håller du din tunga.
Hon ryckte på axlarna. Negligerade hans raseriutbrott. Hennes ointresse gjorde honom ännu argare. Med saliven sprutande ur mungiporna hötte han med fingret åt henne.
- Du är ju för fan äcklig, gubbjävel.
Utan att se att Roland med största möjliga viljeansträngning håller tillbaka en total urflippning, vänder hon på klacken och rusar ut ur lägenheten.
När ytterdörren slår igen så ångrar Roland sitt raseriutbrott. Han hör hur medelålders han egentligen låter. Han låter ju som en gammal gubbe när han skällde ut henne för att komma hem så sent. Tre timmar efter den tid som de hade kommit överens om.
Han knyter badrockskärpet runt midjan och rusar ut på balkongen. Han väntar fem minuter för att hon skall komma ut genom entrén. Men inga gångjärn gnisslar. Ingen smäll i glasdörrarna på nedervåningen. Roland sträcker sig ut över balkongräcket. Det är svårt att se något från sjätte våningen, men han anar en skugga som står innanför dörren där nere. En skugga som tvekar att gå ut och som bara vill gå upp och lägga sig i sin mjuka bolstersäng. Sjunka in i duntäcket. Sova och blunda för att glömma nattens händelser.
- Pia!!! Pia, Hålla, ropar Roland ut i den tomma natten utan att tänka på grannar eller att andra nattflanörer skall höra honom.
Skuggan där nere rör sig.
- Pia, Förlåt. Kom tillbaka upp!
Ljuset slocknar. Ingen trycker på ljusknappen igen för att se. Han vet att hon trivs i mörker. Att hon är ljusskygg. Ibland.
Med en rysning i kylan återvänder Roland in i vardagsrummet. Går på toaletten. Skvätter lite vatten i ansiktet. Samtidigt som han hänger upp morgonrocken hör han ytterdörren öppnas igen. Han sneglar ut genom badrumsdörren. Ser henne stå där i hallen. Sminket har runnit runt ögonen. Pia hänger upp sin handväska. Tar av sig sina snickers och sin adidasjacka. Slänger den som vanligt i en hög på golvet.
Roland öppnar sina armar och sluter dem om Pia.
- Förlåt. Men jag var bara så orolig. Orolig att du inte skulle komma hem. Att du skulle försvinna igen.
Pia trycker sig mot honom. Besvarar hans kram.
- OOhh farfar om du bara visste, hon stammar mellan snyftningarna.
- Om du bara visste vad som hänt i natt.
Roland såg på henne. Hans ögon blixtrade. Han hade aldrig blivit tilltalad på ett liknande sätt.
- Kanske har ni den jargongen mellan er i skolan eller på Facebook, men åt mig håller du din tunga.
Hon ryckte på axlarna. Negligerade hans raseriutbrott. Hennes ointresse gjorde honom ännu argare. Med saliven sprutande ur mungiporna hötte han med fingret åt henne.
- Du är ju för fan äcklig, gubbjävel.
Utan att se att Roland med största möjliga viljeansträngning håller tillbaka en total urflippning, vänder hon på klacken och rusar ut ur lägenheten.
När ytterdörren slår igen så ångrar Roland sitt raseriutbrott. Han hör hur medelålders han egentligen låter. Han låter ju som en gammal gubbe när han skällde ut henne för att komma hem så sent. Tre timmar efter den tid som de hade kommit överens om.
Han knyter badrockskärpet runt midjan och rusar ut på balkongen. Han väntar fem minuter för att hon skall komma ut genom entrén. Men inga gångjärn gnisslar. Ingen smäll i glasdörrarna på nedervåningen. Roland sträcker sig ut över balkongräcket. Det är svårt att se något från sjätte våningen, men han anar en skugga som står innanför dörren där nere. En skugga som tvekar att gå ut och som bara vill gå upp och lägga sig i sin mjuka bolstersäng. Sjunka in i duntäcket. Sova och blunda för att glömma nattens händelser.
- Pia!!! Pia, Hålla, ropar Roland ut i den tomma natten utan att tänka på grannar eller att andra nattflanörer skall höra honom.
Skuggan där nere rör sig.
- Pia, Förlåt. Kom tillbaka upp!
Ljuset slocknar. Ingen trycker på ljusknappen igen för att se. Han vet att hon trivs i mörker. Att hon är ljusskygg. Ibland.
Med en rysning i kylan återvänder Roland in i vardagsrummet. Går på toaletten. Skvätter lite vatten i ansiktet. Samtidigt som han hänger upp morgonrocken hör han ytterdörren öppnas igen. Han sneglar ut genom badrumsdörren. Ser henne stå där i hallen. Sminket har runnit runt ögonen. Pia hänger upp sin handväska. Tar av sig sina snickers och sin adidasjacka. Slänger den som vanligt i en hög på golvet.
Roland öppnar sina armar och sluter dem om Pia.
- Förlåt. Men jag var bara så orolig. Orolig att du inte skulle komma hem. Att du skulle försvinna igen.
Pia trycker sig mot honom. Besvarar hans kram.
- OOhh farfar om du bara visste, hon stammar mellan snyftningarna.
- Om du bara visste vad som hänt i natt.
måndag 5 april 2010
En ny vana
Vad är en "ny vana"?
Är ett agerande nytt kan det ju inte vara en vana. För att bli något man vanligen gör måste man åtminstone gjort den flera dagar eller gånger i rad, eller? Annars är det ju bara ett tillfälligt ryck. Något man gör med stundens ingivelse.
Vad är en "vana" för den delen? Är det något man gör med vilja eller är vanan en sån där grej som endast ens undermedvetna har koll på. Om det endast är ens undermedvetna som registrerar vanan så har man ju inte lagt märket till den själv, så då vet man ju inte om att man har just den vanan. Då är det endast ens omgivning som kan gå och tissla och tassla om vilket konstigt beteende man har. Det är väl inte rättvist. Vad fan är rättvist egentligen? "Livet är inte rättvist", brukar jag säga till mina ungar när jag delar tårtan i olika stora bitar innan jag ger den till dem.
Och så kommer det där med ovanor in i skallen. En "ovana"! Är det en vana man har som man egentligen inte borde ha? Något som man borde arbeta med för att bli av med. Det kanske till och med är bra med ovanor. För har man inga ovanor så skulle man ju inte märka när man har en god vana. Men utmaningen låg ju en "ny" inte om den var bra eller dålig. Bra och dåligt beror dessutom på vilka värderingar som betraktaren har när de bedömer en vana. Till exempel så är vanan att gå 30 min varje dag en god vana för en soffpotatis och en dålig för en maratonlöpare.
Jag har som vana att varje morgon (i varje fall när det är helg) att hämta ved, tända i kakelugnen och starta upp min bärbara Sony Vaio.
Sedan sitter jag där och trycker på musknapparna och på bokstavstangenterna. Läser era skrivpuffar, kollar aftonbladet, googlar lite, kolla kommentarer på kapitel1. Egentligen gör jag allt för att slippa skriva själv. Är det en vana eller en ovana?
Men jag har ju trotts allt fått ihop ca 120 inlägg på denna här bloggen. Allt efter Anns skrivpuffs-utmaningar. Man kan undra om jag inte har något eget jag vill berätta, eller måste jag alltid gömma mig bakom Anns utmaningar hela tiden.
Hitta på något själv nån gång!! Ekar det i bakhuvudet.
Jamen det är ju svårt. Då måste man ju vara kreativ. Upplevt massa saker i livet. Vem vill läsa om en medelålders skrivbordsnisse, med begynnande flint och en femtioårskris som knackar på dörren. Det blir ju lika kul som om Saltön skulle vara skriven av Lars Norén.
Saltön, förresten. Den är det ju många som läser! Det kanske inte behöver vara så märkvärdigt.
Är det många läsare man vill ha? eller är det själva skrivandet som är rogivande, avlastande, utvecklande? Kanske är det vanliga livet värt att skriva om. Fyllt av vanor och ovanor.
Får fundera på det?
Vi hörs imorgon, när jag min vana trogen slår upp locket till min bärbara. :P
Är ett agerande nytt kan det ju inte vara en vana. För att bli något man vanligen gör måste man åtminstone gjort den flera dagar eller gånger i rad, eller? Annars är det ju bara ett tillfälligt ryck. Något man gör med stundens ingivelse.
Vad är en "vana" för den delen? Är det något man gör med vilja eller är vanan en sån där grej som endast ens undermedvetna har koll på. Om det endast är ens undermedvetna som registrerar vanan så har man ju inte lagt märket till den själv, så då vet man ju inte om att man har just den vanan. Då är det endast ens omgivning som kan gå och tissla och tassla om vilket konstigt beteende man har. Det är väl inte rättvist. Vad fan är rättvist egentligen? "Livet är inte rättvist", brukar jag säga till mina ungar när jag delar tårtan i olika stora bitar innan jag ger den till dem.
Och så kommer det där med ovanor in i skallen. En "ovana"! Är det en vana man har som man egentligen inte borde ha? Något som man borde arbeta med för att bli av med. Det kanske till och med är bra med ovanor. För har man inga ovanor så skulle man ju inte märka när man har en god vana. Men utmaningen låg ju en "ny" inte om den var bra eller dålig. Bra och dåligt beror dessutom på vilka värderingar som betraktaren har när de bedömer en vana. Till exempel så är vanan att gå 30 min varje dag en god vana för en soffpotatis och en dålig för en maratonlöpare.
Jag har som vana att varje morgon (i varje fall när det är helg) att hämta ved, tända i kakelugnen och starta upp min bärbara Sony Vaio.
Sedan sitter jag där och trycker på musknapparna och på bokstavstangenterna. Läser era skrivpuffar, kollar aftonbladet, googlar lite, kolla kommentarer på kapitel1. Egentligen gör jag allt för att slippa skriva själv. Är det en vana eller en ovana?
Men jag har ju trotts allt fått ihop ca 120 inlägg på denna här bloggen. Allt efter Anns skrivpuffs-utmaningar. Man kan undra om jag inte har något eget jag vill berätta, eller måste jag alltid gömma mig bakom Anns utmaningar hela tiden.
Hitta på något själv nån gång!! Ekar det i bakhuvudet.
Jamen det är ju svårt. Då måste man ju vara kreativ. Upplevt massa saker i livet. Vem vill läsa om en medelålders skrivbordsnisse, med begynnande flint och en femtioårskris som knackar på dörren. Det blir ju lika kul som om Saltön skulle vara skriven av Lars Norén.
Saltön, förresten. Den är det ju många som läser! Det kanske inte behöver vara så märkvärdigt.
Är det många läsare man vill ha? eller är det själva skrivandet som är rogivande, avlastande, utvecklande? Kanske är det vanliga livet värt att skriva om. Fyllt av vanor och ovanor.
Får fundera på det?
Vi hörs imorgon, när jag min vana trogen slår upp locket till min bärbara. :P
lördag 3 april 2010
Att köa
Alla står vi i en kö. En kö som vi inte låtsas om. Alla har en nummerlapp. Inte i sin hand men ändå väntar man på sin tur. Tålmodigt och lydigt.
In denna kön är det få som skyndar. De som ropas upp kan ibland vägra att gå. Biter sig kvar med näbbar och klor. Vägrar att lyda.
- Ta inte mig ta nästa, säger det och pekar på den skrämda stackaren bakom.
En del tränger sig och skyndar på. Hinner då före utan att stå på tur.
Andra som länge haft nummer ett, får beskedet:
- Ställ dig sist och börja om från gå.
Du kanske undrar vilket nummer som är ditt. Det kan man aldrig veta.
Dörrvakten är allsmäktig. Bestämmer allt utan prut. Ingen idé att trängas eller skaffa VIP-kort. Helt plötslig kan han peka på dig trots att du har nummer "7777".
Då gäller det att tänka: "Har jag hunnit allt jag velat eller är det något jag ångrar"
In denna kön är det få som skyndar. De som ropas upp kan ibland vägra att gå. Biter sig kvar med näbbar och klor. Vägrar att lyda.
- Ta inte mig ta nästa, säger det och pekar på den skrämda stackaren bakom.
En del tränger sig och skyndar på. Hinner då före utan att stå på tur.
Andra som länge haft nummer ett, får beskedet:
- Ställ dig sist och börja om från gå.
Du kanske undrar vilket nummer som är ditt. Det kan man aldrig veta.
Dörrvakten är allsmäktig. Bestämmer allt utan prut. Ingen idé att trängas eller skaffa VIP-kort. Helt plötslig kan han peka på dig trots att du har nummer "7777".
Då gäller det att tänka: "Har jag hunnit allt jag velat eller är det något jag ångrar"
fredag 2 april 2010
Något trögflytande
Måste det vara svårt att skapa? Kan det inte bara vara?
Flyta ut. Komma med automatik. Skrivandet!
Måste det gå så trögt ibland?
Måste man känna? Blir det bättre då?
Fångar man människor i det man skriver om man samtidigt har känt det?
Hur får man andra att känna för en text om man inte känner själv?
Gå inte så jävla djupt. Yta är väl också bra.
Eller åtminstone lika bra.
Man kanske vill behålla sina innersta tankar för sig själv
och ändå beröra andra.
Går det?
Flyta ut. Komma med automatik. Skrivandet!
Måste det gå så trögt ibland?
Måste man känna? Blir det bättre då?
Fångar man människor i det man skriver om man samtidigt har känt det?
Hur får man andra att känna för en text om man inte känner själv?
Gå inte så jävla djupt. Yta är väl också bra.
Eller åtminstone lika bra.
Man kanske vill behålla sina innersta tankar för sig själv
och ändå beröra andra.
Går det?
Luras
Helt kall satt Vera mittemot paret på andra sidan det luxuösa mahognybordet. Hon bläddrade bland sina papper. La in dem i en plastmapp med advokatkontorets logga. På whiteboarden hade de som haft rummet innan glömt att ta bort pilar och rektanglar. Både mannen och kvinnan på anda sidan grät. Grät för att de åter en gång skall bli tvingade att genomgå den smärtsamma processen. Processen att tro man skall bli förälder och sedan få beskedet att det dröjer ytterligare några månader. Detta var tredje gången deras adopotion blivit uppskjuten på obestämd framtid.
Vera funderade över hur många sådana här besked hon gett. Fler än hon kunde komma ihåg. I början hade det berört henne, men nuförtiden var det bara en del av jobbet. Ibland kunde Vera känna en känsla av tomhet. En känsla av saknad. Saknaden efter fler barn. Längtan efter att skaffa familj. En alldeles egen kärnfamilj. Men det brukade gå över efter en minut eller två.
Det fick räcka med Matilda. Hur skulle hon ha tid med familj förresten? Vilken man skulle passa in i hennes liv?
Vem försökte hon lura ?
Vera funderade över hur många sådana här besked hon gett. Fler än hon kunde komma ihåg. I början hade det berört henne, men nuförtiden var det bara en del av jobbet. Ibland kunde Vera känna en känsla av tomhet. En känsla av saknad. Saknaden efter fler barn. Längtan efter att skaffa familj. En alldeles egen kärnfamilj. Men det brukade gå över efter en minut eller två.
Det fick räcka med Matilda. Hur skulle hon ha tid med familj förresten? Vilken man skulle passa in i hennes liv?
Vem försökte hon lura ?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)