Ett bidrag

Sömnlös låg han och lyssnade till stålhjulens framfärd över rälsskarvarna. Do-dunk, do-dunk, do-dunk. Han hade alltid haft svårt att sova när han tidigare hade rest i jobbet. Men nu var det extra svårt. Inte bara dunkandet höll honom vaken. Snarkandet och snusandet och lukterna från de fem andra medresenärerna kändes ovant för honom. Han kunde inte minnas när han delat rum med fem okända människor sist. Måste varit i det militära, erinrade han sig.

Kanske hade det inte varit så smart att ge bort bilen och kortet till den där lodisen ändå. Det hade känts rätt då. Men inte nu när han fick känna på hur det var att inte vara ekonomiskt oberoende. Utan pengar och ingen mat, sen igår. Om han ändå hade varit så smart att han gjort ett stort engånguttag innan han gav bort allt, förebrådde han sig själv.

Eftersom han ville komma bort från allt hade han efter Nordstan styrt sina steg in på Central-stationen. Utan att ha en aning om var han skulle hade pengarna i hans fickor precis räckt till en enkel sovplatsbiljett till Amsterdam. Så han köpte den.
Amsterdam skulle bli bra. Han hade några affärskontakter där som han hjälpt att flytta utomlands under 90-talets fastighetskris. De var dags för dem att betala tillbaka till honom för hans tjänster. Ett litet bidrag till hans fortsatta resa.

Fördelen med att ligga vaken var att han fick tid till att tänka. Planera. Hans plan var att efter Amsterdam ta sig till Zurich och vittja sitt Schweiziska nummerkonto. Han mindes inte hur mycket han avsatt på kontot, men det skulle säkert räcka ett tag. Nöjd med att han en plan lyckades han slumra ända till den Tyska-gränskontrollen.