Veronica blundade framför spegeln. Hon ville inte se den blågröna blodsutgjutelsen under vänstra ögat. Hon ville inte se skrubbsåret på hakan eller den spruckna underläppen. Hon ville inte känna revbenen som ömmade vid varje andetag, eller blåmärkena på armar och ben som vuxit fram när hon försökt skydda sig från slag och sparkar.
- Jag vill inte bli en i mängden, sa hon mellan snyftningarna.
Systern, som baddade hennes ansikte med bomull och alsolsprit, såg med blixtrande ögon på henne genom spegelbilden.
- Jamen anmäl honom då, sa hon med isande stämma.
- Polisanmäl och avvik från statistiken.
Veronica försökte öppna ögonen, men lyckades bara med det högra. Det vänstra började så smått svullna upp. Veronica såg frågande på sin yngre syster.
- Det kan jag väl inte. Det var ju mitt fel också, sa hon tveksamt
Systern förstod att det inte skulle bli någon anmälan den här gången heller.
Något märkligt var det. Något märkligt med Veronicas förmåga.
Förmågan att alltid välja fel typ av man.
7 kommentarer:
Intressant! Det jag undrar över är om det är Veronicas egen standardkurva eller om det är svenska kvinnors standardkurva? Det är nog rätt vanligt att man anmäler, det är dock betydligt ovanligare att man orkar hålla i efter att anmälan är gjord (det är mina erfarenheter). Du skriver, oavsett det, bra! Kort och koncist och man får, som läsare, en mycket klar bild över hur Veronicas liv ser ut.
A pro på din kommentar till min text, kan jag hålla med om att man skulle behöva gestalta åtminstone uttrycket "slutplädera" eftersom det nog är många som inte vet vad det innebär. Tack för kommentaren:)
Cissi
Jag får alltid ont i magen när jag läser eller skriver något sådant här, och du lyckas snabbt lotsa in mig på hur hemskt hennes liv är.
Ja, så är det tydligen ofta, att misshandlade kvinnor väljer samma typ av man gång på gång. Här är "förmåga" inget positivt.
Är det en del av en längre text eller är det en självständig text. Den fungerar som både och. Bra skrivet.
Bra, som vanligt får jag säga nu efter att ha läst ett antal inlägg.
Tack, alla.
Nej Pia det är inte en del i en längre text. Bara något jag spontant hittade på.
Dialogen var lätt att ta till sig och den grep tag i mig. Bra beskrivet!
Skicka en kommentar