Vägmötet

Grannarna kom från olika håll. Den skäggige Orvar tillsammans med sin bror, skrotbilssamlaren. Janne och hustrun gick hand i hand. Stefan såg jag borta vid kröken, kutryggig efter alla år på sågverket. Den enda som verkade glad var Kurt. Han stod jämte mig på vändplatsen och tryckte in en prilla under läppen.

"Du, tror di säj nått om ett" sa han sedan med en brun rand längs tänderna.
Jag skakade på huvudet. Tysta fortsatte vi att vänta på att vägsamfälllighetens medlemmar skulle samlas.

De tog ihand i den takt de kom fram. Grymtningar uttalades som förtäckta hälsningsfraser. Människor som varit grannar i generationer nickade igenkännande mot varandra. Orvar gratulerade Kurt for fjortontaggaren han fällt i höstas. Janne och Marianne stod några steg ifån oss andra och mummlade sinsemellan. Stefan och Skrotnisse inspekterade gruskvalitén i högen mitt på vändplatsen. Jag tog fram den handskrivna dagordningen ur min Helly-Hansen väst. Ingen sa något av värde. Alla väntade på samfällighetens ordförande, Greve Anton Gyldenbielke.

På något sätt kände jag mig alltid obekväm med de som bott längs vägen längre tid än jag. Kände mig inte accepterad. Jag hade ju i och för sig bara bott på Stomshöjd i femton år. Jag jagade inte, drev inget jordbruk, fällde ingen skog, jobbade på kontor i stan. Jag räknades inte. En utböling, en sta´bo.

Just innan Orvars mumlande övergick till högljud klagan över grevens oförmåga att hålla tiden, hördes en bilmotor borta vid kröken. Med gruset flygande runt däcken tog Grevens fyrhjulsdrivna Land Rover kurvan med en tvärsladd.
Greve Gyldenbielke tvärnitade så stenarna yrde längs våra gummistävlar. Utan ett ord om ursäkt eller förklaring hoppade han ur bilen innan den knappt stannat. Harklade sig och tog till orda.

"Föreningens pengar är slut. För att kunna göra iordning vägen behöver alla göra ett tillskott". Hans blick på oss alla var krävande, nästan påträngande.