Snöregnet samlades på glasögonen i små ogenomträngliga leverfläckar. Det kändes som någon lagt en blöt filt över verkligheten. Som om han låg under och försökte kika ut genom maskorna. Kände det blöta garnet mot kinden. Utsikten från hans hjärta var i symbios med vädret.
Carlos sänkte blicken mot husen. Drog upp jackkragen runt halsen i ett meningslös försök att återfå värmen i kroppen. Kvarteret hade krympt.
Gatlyktan de alltid sparkat till så den slocknat, skylten till godisaffären där de snattat smågodis, husens tegelväggar lutade sig hotande över honom. Allt var mindre, som att komma tillbaka som Gulliver till lilleputt-landet.
Han sträckte ut handen mot deras pojkrum på andra våningen. Inom sig såg han lakanen som hängde ut, kände skrubbsåren mot knäna och värmen i handflatorna när de kanade ner mot marken. Alltid på väg mot nya hyss. Han och hans bror.
Eller var det han som vuxit upp? Blir inte allt mindre då?
På den tiden de bodde här var det hela världen, men nu var minnena som en tvångströja som höll honom fången i historien. Fången i sitt löfte till brodern. Ett löfte han på tjugo år inte lyckats uppfylla.
Carlos kröp tillbaka in i polisbilens värme.
"Kör" fräste han åt Therese. "Ta mig härifrån bara"
5 kommentarer:
Jag önska också att någon kunde ta mig härifrån. Bra text med väl förankrade bilder om uppväxt och dåtid. Något som vi alla har. Ett bagage.
Spännande tycker jag.
Håller med Ethel.
Bra skrivsätt. Jag tycker om att fastna i bilder av vad som står skrivet.
Jag gillar det jag läser, spännande och sorgset. Och ff igenkännande, en olidlig kamp mot den allt för tunga ryggsäcken!
Som svar på din fråga: Både fysisk i form av sensationer samt emotionell i form av känslor. Och ja, jag är nog lika trogen, precis som du skriver, en tvångströja.
Skicka en kommentar