Mina förväntningar för nästkommande tio år är att de kommer kännas ännu kortare än de förutvarande tio. Alla säger ju att tiden går snabbare ju äldre man blir.
När jag ser min dotter känns det som om det var för en vecka sedan jag klippte av hennes navelsträng. Ja nästan som igår. Och nu helt plötslig är hon tio år. Var tog de åren vägen. Med den tidsaspekten har man kanske tre - fyra veckor kvar i livet. Fem om man har tur.
Trösterikt är väl dock, när man ser tillbaka, att man varit med om mycket under dessa tio åren. Mycket har man sett. Många saker har man gjort. Mål har uppfyllts, andra har förkastats. Mycket, både i stora och lilla världen, har förändrats. Det mesta till det bättre.
Så man får väl anta och tro att de framtida tio också skall förändra världen. Ett steg i taget mot ett bättre liv. Både för mig, oss människor och för vår värld.
Så, om 40-50 år (läs: om fyra - fem veckor), när man sitter i sin gungstol på äldreboendet, kan peka med sitt knotiga finger mot sina barnbarn och säga:
- Det där var mitt liv och det var ett bra liv.
GOTT NYTT DECENIUM MINA VÄNNER
torsdag 31 december 2009
onsdag 30 december 2009
Året som gått
Snöflingorna dalade ner mot marken som stora bomullstussar. Allt i omgivningen blev täckt med vitt. De nedfallna löven försvann under ett täcke av dun. Grusgången skulle snart bli isig och hal. Stenarna stack upp som grå höghus mellan blombuketter och lyktor.
Hon stod still och tänkte. Liksom kände in. Hon ville inte känna kylan. Bara känna den kommande värmen. Hon rullade den röda rosen mellan fingrarna. Hon ville bli klar.
Det hade varit ett år av eftertanke.
Ett år av hopplöshet.
Ett år av misslyckanden.
Ett år utan framtid.
Ett år där hon känt sig så ensam som hon aldrig känt sig förut.
Hon orkade inte med ett sånt år till.
Hon satte sig på huk och la den stora rosen på hans grav. Mot stenen viskade hon:
- Nu syns vi inte på ett tag. Jag måste gå vidare. Hoppas du förstår.
Inom sig visste hon att han skulle förstå.
Hon reste sig med en slängkyss mot den tysta stenen. Lyfte upp resväskan och gick utan att vända sig om. Gick mot grinden och mot den väntande taxin till Arlanda.
Hon stod still och tänkte. Liksom kände in. Hon ville inte känna kylan. Bara känna den kommande värmen. Hon rullade den röda rosen mellan fingrarna. Hon ville bli klar.
Det hade varit ett år av eftertanke.
Ett år av hopplöshet.
Ett år av misslyckanden.
Ett år utan framtid.
Ett år där hon känt sig så ensam som hon aldrig känt sig förut.
Hon orkade inte med ett sånt år till.
Hon satte sig på huk och la den stora rosen på hans grav. Mot stenen viskade hon:
- Nu syns vi inte på ett tag. Jag måste gå vidare. Hoppas du förstår.
Inom sig visste hon att han skulle förstå.
Hon reste sig med en slängkyss mot den tysta stenen. Lyfte upp resväskan och gick utan att vända sig om. Gick mot grinden och mot den väntande taxin till Arlanda.
tisdag 29 december 2009
Den som bestämmer
Bilens ljuskäglor reflekterades av glasdörrarna på innenattklubben "Spy Bar". Kön för vanligt folk utanför entrén ringlade sig runt kvarteret. VIP-kön från andra hållet var ungefär hälften så lång. Rizz visste att det inte var fullt inne på nattklubben. Han visste att vakterna bara byggde upp kön för att öka förväntningarna hos de som stod utanför. Hos dem som nekades komma in. Hos dem som bara åkte förbi och längtade. Längtade efter sin plats i kändisvärlden.
Frågan var hur fan de hade kunnat neka honom. Han var inte vilken nolla som helst. Ingen jävla svenne. Han hade ju VIP-kort. Han var en av stammisarna. Han la minst tusen spänn per kväll på den här syltan. Men nu hade han fått stå där med vaktens öppna handflata i ansiktet. Fått stå där med skammen medan de rika bratsen och de blonda brudarna gled förbi med ett lismande leende.
Rizz satt i sin BMW mittemot ingången. På andra sidan Stureplan. Hans blick följde den ena av vakterna. Den blonda kroppsbyggar vaktchefen. Miffot!! Han skulle få ångra sig. Ångra att han stoppat just honom. Hans högra hand tog tag i nyckeln och stängde av bilmotorn. Hans vänsterhand greppade runt kolven som låg i jackfickan. Fingrarna smekte det kalla stålet längs pipan. Maktens kalla stål.
Han la upp fyra linjer av det vita pulvret på spegeln. Drog in en lina och skickade resten bakåt i bilen. Hans crew tog tacksamt emot. Själv kände han att det var nästan för mycket av det goda. Hade svårt att tänka klart. Han brukade inte ta tre näsor på en kväll. Brukade räcka med en. Men i kväll behövde hjärnan vara extra speedad. Spegelns rundvandring slutade hos Carlos som satt jämte honom i framsätet.
- Ok Black Boyz !! Då kör vi.
Rizz vände sig mot det andra. De tog på sig skidluvorna där endast deras ögon syntes. BMWns fyra bildörrarna öppnades samtidigt. De tog fem steg mot entrén och höjde sina vapen mot glasdörrarna.
"Nu skulle de få se vem det är som som bestämmer" var det sista som Rizz tänkte innan kulornas rikoschetter virvlade runt i människomassan.
Frågan var hur fan de hade kunnat neka honom. Han var inte vilken nolla som helst. Ingen jävla svenne. Han hade ju VIP-kort. Han var en av stammisarna. Han la minst tusen spänn per kväll på den här syltan. Men nu hade han fått stå där med vaktens öppna handflata i ansiktet. Fått stå där med skammen medan de rika bratsen och de blonda brudarna gled förbi med ett lismande leende.
Rizz satt i sin BMW mittemot ingången. På andra sidan Stureplan. Hans blick följde den ena av vakterna. Den blonda kroppsbyggar vaktchefen. Miffot!! Han skulle få ångra sig. Ångra att han stoppat just honom. Hans högra hand tog tag i nyckeln och stängde av bilmotorn. Hans vänsterhand greppade runt kolven som låg i jackfickan. Fingrarna smekte det kalla stålet längs pipan. Maktens kalla stål.
Han la upp fyra linjer av det vita pulvret på spegeln. Drog in en lina och skickade resten bakåt i bilen. Hans crew tog tacksamt emot. Själv kände han att det var nästan för mycket av det goda. Hade svårt att tänka klart. Han brukade inte ta tre näsor på en kväll. Brukade räcka med en. Men i kväll behövde hjärnan vara extra speedad. Spegelns rundvandring slutade hos Carlos som satt jämte honom i framsätet.
- Ok Black Boyz !! Då kör vi.
Rizz vände sig mot det andra. De tog på sig skidluvorna där endast deras ögon syntes. BMWns fyra bildörrarna öppnades samtidigt. De tog fem steg mot entrén och höjde sina vapen mot glasdörrarna.
"Nu skulle de få se vem det är som som bestämmer" var det sista som Rizz tänkte innan kulornas rikoschetter virvlade runt i människomassan.
måndag 28 december 2009
Att behöva
Fingrarna lekte över tangentbordet. Tanken på en bokstav flyttades på en millisekund genom fingerspetsarna över på rätt tangent. Han var en chatt-virituos. Att beskriva känslor med hjälp av smile-figurer var det som hade tagit längst tid för honom att lära. Men det var viktigt att kunna rita rätt :) eller :( figur för varje tillfälle, annars blev man snabbt avslöjad. Avslöjad att man var äldre än man utgav sig för.
Denna morgon hade behovet varit större än vanligt. Denna morgon hade han inte kunnat trycka ner det. Inga piller hjälpte. Inga kalla duschar. Kunde inte låtsas som att behovet inte fanns. Han var bara tvungen att känna den där känslan igen. Känna makten. Makten över någon annans liv. Makten att ta ett liv gav honom en gudomlig känslan av välbehag och tillfredställelse. Vida överstigande någon sexuell tillfredställelse han känt. Och han ville uppleva den igen.
Efter att ha gått igenom de vanliga chatt-sidorna han brukade vara inne på fick han napp på "stallet.se". Han hade loggat in med nicket "Vargen". Namnet var viktigt. Det skulle vara lite farligt. Då var han mer intressant.
Som "Vargen" var han en femtonårig kille som var häst intresserad. När han var ny på sajten hade han nästan genast fått kontakt med en trettonårig hästtokig tjej som kallade sig "Rödluvan". De hade skojat om att de var med i samma saga osv. Han hade chattat med henne till och från i snart sex månader. Det hade fått en nära relation. Det var dags för en träff och idag var en bra dag för en sådan.
Rödluvan: Visst vi kan väl träffas ;)
Rödluvan: Var?
Vargen: Nere vid stallet där du brukar rida.
Rödluvan: Hur ska det gå till ?
Rödluvan: Du bor ju i Borås och jag i Svenljunga
Rödluvan: Ska du ta moppen lr :D
Vargen: Inte precis
Vargen: Är hos min kusin i Svenljunga
Vargen: De bor inte långt från stallet.
Rödluvan: K, Vem är han då?
Vargen: Ingen du känner. En tråkmåns. han är typ 25 eller nått
Vargen: Men mina päron ville hit.
Vargen: Syns vi vid stallet då?
Rödluvan: Visst. När ?
Vargen: Om en timme ? Vi skall bara äta först :P
Rödluvan: K, cu l8er <3 <3
Han kunde nästan ta på hur angelägen även hon var till att träffas. Av andra skäl en hans, antog han med ett snett leende.
Han slängde av sig sin morgonrock, som han satt i trots att solen stod i zenit, och gick in i badrummet för att göra sig iordning. Måste vara ren och fin när man skall leka Gud. Efter att ha godkänt sig själv i spegeln tog han på sig bekväma fritidskläder. Tog bilnycklarna till sin Ford Focus ur nyckelskåpet och gick visslande ut genom lägenhetsdörren. Låste dörren nogrannt och kände efter de sedvanliga fem gångerna att det var ordentligt låst.
Glädjen bubblade i honom. Äntligen skulle han äga världen. Äntligen skulle han få utlopp för sina behov. Han och universum skulle bli ett. Han var lycklig.
Han skyndade nerför trapporna. Han ville vara där i tid. Att bli en Gud krävde sina förberedelser.
Denna morgon hade behovet varit större än vanligt. Denna morgon hade han inte kunnat trycka ner det. Inga piller hjälpte. Inga kalla duschar. Kunde inte låtsas som att behovet inte fanns. Han var bara tvungen att känna den där känslan igen. Känna makten. Makten över någon annans liv. Makten att ta ett liv gav honom en gudomlig känslan av välbehag och tillfredställelse. Vida överstigande någon sexuell tillfredställelse han känt. Och han ville uppleva den igen.
Efter att ha gått igenom de vanliga chatt-sidorna han brukade vara inne på fick han napp på "stallet.se". Han hade loggat in med nicket "Vargen". Namnet var viktigt. Det skulle vara lite farligt. Då var han mer intressant.
Som "Vargen" var han en femtonårig kille som var häst intresserad. När han var ny på sajten hade han nästan genast fått kontakt med en trettonårig hästtokig tjej som kallade sig "Rödluvan". De hade skojat om att de var med i samma saga osv. Han hade chattat med henne till och från i snart sex månader. Det hade fått en nära relation. Det var dags för en träff och idag var en bra dag för en sådan.
Rödluvan: Visst vi kan väl träffas ;)
Rödluvan: Var?
Vargen: Nere vid stallet där du brukar rida.
Rödluvan: Hur ska det gå till ?
Rödluvan: Du bor ju i Borås och jag i Svenljunga
Rödluvan: Ska du ta moppen lr :D
Vargen: Inte precis
Vargen: Är hos min kusin i Svenljunga
Vargen: De bor inte långt från stallet.
Rödluvan: K, Vem är han då?
Vargen: Ingen du känner. En tråkmåns. han är typ 25 eller nått
Vargen: Men mina päron ville hit.
Vargen: Syns vi vid stallet då?
Rödluvan: Visst. När ?
Vargen: Om en timme ? Vi skall bara äta först :P
Rödluvan: K, cu l8er <3 <3
Han kunde nästan ta på hur angelägen även hon var till att träffas. Av andra skäl en hans, antog han med ett snett leende.
Han slängde av sig sin morgonrock, som han satt i trots att solen stod i zenit, och gick in i badrummet för att göra sig iordning. Måste vara ren och fin när man skall leka Gud. Efter att ha godkänt sig själv i spegeln tog han på sig bekväma fritidskläder. Tog bilnycklarna till sin Ford Focus ur nyckelskåpet och gick visslande ut genom lägenhetsdörren. Låste dörren nogrannt och kände efter de sedvanliga fem gångerna att det var ordentligt låst.
Glädjen bubblade i honom. Äntligen skulle han äga världen. Äntligen skulle han få utlopp för sina behov. Han och universum skulle bli ett. Han var lycklig.
Han skyndade nerför trapporna. Han ville vara där i tid. Att bli en Gud krävde sina förberedelser.
söndag 27 december 2009
En ring
Den tyngde. Den skavde. Både på hennes finger och i hennes själ. Att något som var så litet kunde orsaka sådan skada.
Hon tog av sig sina handskar och lyfte upp vänsterhanden framför sig. Mellan fingrarna såg hon önskebrunnen på mitten av slottsgården. Hon såg också beviset för den eviga kärlek de svurit varandra. Guldfärgad med tre vita stenar placerade i rad. Den hade varit dyr. Det visste hon. Hur dyr hade han aldrig berättat. Men hon mindes att han inte reggat in sin motorcykel sommaren efter hon fått den på sitt finger. Till vad nytta kunde man tänka. Till vilken nytta hade deras löften till varandra varit.
Idag, som alla andra dagar, hade hon gått sin promenad i slottsparken. Den medeltida borgen som tornade upp sig i bakgrunden gav henne alltid en känsla av tidens gång och att hon inte var ensam i sin situation. Läkte henne på något märkligt sätt. Just idag hade hon av någon anledning svängt in på träbron som gick över vallgraven. Anslagstavlan på vägen in till borggården visade att museet var stängt och att det skulle firas ett bröllop i slottskyrkan. Att två nya människor skulle lova varandra meningslösa saker fick henne att bestämma sig.
Hon tog de tio stegen fram mot önskebrunnen. Drog smycket av ringfingret. Höll upp den mellan tummen och pekfingret. Solen glimmade i guldet. Diamanterna gnistrade som aldrig förr. Precis som om den visste vad som skulle hända. Precis som om stenarna visste att detta var sista gången de fick se dagsljus.
Innan hon hann ångra sig släppte hon ner ringen mellan stålgallret som täckte brunnens öppning. Hon önskade en sista gång att han aldrig funnits. Att han dött istället för att lämnat henne.
Men det var dags att gå vidare. Att lämna hatet. Att lämna ensamheten. Att välkomna livet. Ringen hade varit det sista beviset på hans makt över henne.
Den makten var nu bruten.
Hon tog av sig sina handskar och lyfte upp vänsterhanden framför sig. Mellan fingrarna såg hon önskebrunnen på mitten av slottsgården. Hon såg också beviset för den eviga kärlek de svurit varandra. Guldfärgad med tre vita stenar placerade i rad. Den hade varit dyr. Det visste hon. Hur dyr hade han aldrig berättat. Men hon mindes att han inte reggat in sin motorcykel sommaren efter hon fått den på sitt finger. Till vad nytta kunde man tänka. Till vilken nytta hade deras löften till varandra varit.
Idag, som alla andra dagar, hade hon gått sin promenad i slottsparken. Den medeltida borgen som tornade upp sig i bakgrunden gav henne alltid en känsla av tidens gång och att hon inte var ensam i sin situation. Läkte henne på något märkligt sätt. Just idag hade hon av någon anledning svängt in på träbron som gick över vallgraven. Anslagstavlan på vägen in till borggården visade att museet var stängt och att det skulle firas ett bröllop i slottskyrkan. Att två nya människor skulle lova varandra meningslösa saker fick henne att bestämma sig.
Hon tog de tio stegen fram mot önskebrunnen. Drog smycket av ringfingret. Höll upp den mellan tummen och pekfingret. Solen glimmade i guldet. Diamanterna gnistrade som aldrig förr. Precis som om den visste vad som skulle hända. Precis som om stenarna visste att detta var sista gången de fick se dagsljus.
Innan hon hann ångra sig släppte hon ner ringen mellan stålgallret som täckte brunnens öppning. Hon önskade en sista gång att han aldrig funnits. Att han dött istället för att lämnat henne.
Men det var dags att gå vidare. Att lämna hatet. Att lämna ensamheten. Att välkomna livet. Ringen hade varit det sista beviset på hans makt över henne.
Den makten var nu bruten.
lördag 26 december 2009
Minusgrader
De vaknade varje morgon jämte varandra.
De la sig alltid ihop.
Frukost lagade de tillsammans.
Samåkte till jobbet.
Lamnade och hämtade barnen varannan gång.
Handlade gemensamt.
Ja de gick till och med på samma gympapass.
De kunde varandra in och ut.
"Vad mycket ni gör ihop! Vilken gemenskap ni har!" sa man i deras omgivning.
Men,
De rörde aldrig varandra.
De tittade aldrig på samma TV program
Han framför dator, hon vid sin stickning.
De pratade aldrig om vad de tyckte och tänkte.
När de la sig tog de snabbt upp var sin bok.
De visade aldrig sina innersta känslor.
Mellan dem var det minusgrader.
Mellan dem var det alltid vinter.
VARFÖR ??
De la sig alltid ihop.
Frukost lagade de tillsammans.
Samåkte till jobbet.
Lamnade och hämtade barnen varannan gång.
Handlade gemensamt.
Ja de gick till och med på samma gympapass.
De kunde varandra in och ut.
"Vad mycket ni gör ihop! Vilken gemenskap ni har!" sa man i deras omgivning.
Men,
De rörde aldrig varandra.
De tittade aldrig på samma TV program
Han framför dator, hon vid sin stickning.
De pratade aldrig om vad de tyckte och tänkte.
När de la sig tog de snabbt upp var sin bok.
De visade aldrig sina innersta känslor.
Mellan dem var det minusgrader.
Mellan dem var det alltid vinter.
VARFÖR ??
fredag 25 december 2009
Avlasta
-Hålla, Någon här ?
Ropet studsade tillbaka från den bortre väggen. Han hörde inget annat svar än sitt egna eko. Med en kraftansträngning sköt han igen skjutdörren i korrigerat plåt. Metallen gnisslade i protest. Lagerlokalen var stor, kanske på tiotusen kvadratmeter, och tom. Många tusen oanvända kvadratmeter.
"Vilket slöseri" tänkte han.
Nja, kanske inte helt tom. I den bortre ändan stod en mindre lastbil. Den välkända gula snäckan med texten "Shell" var tryckt på den vita presseningen över flaket. Det rörde sig någon i förarhytten. Ur den öppnade dörren steg en figur, en människa. Han kunde inte urskilja om det var en kvinna eller en man, men han såg att figuren hade en blå arbetsoverall på sig. Personen vinkade mot honom.
Hans kraftiga kängor lämnade fuktiga avtryck i betongen när han rörde sig mot lastbilen. När han tagit femtio steg stannade han mitt i lokalen. Det kändes som att stå mitt i en ofantlig katedral. I mitten av den kraftiga stålkonstruktionen som bar upp taket kunde han se ett fågelnäste. Boet verkade tomt, men han anade att det varit bebott för inte så länge sedan. Han fick gå i en halvcirkel runt fågelspillningen på golvet.
- Jamen, skynda på lite.
Figuren, som han nu kände igen som Martha, stack ut huvudet mellan lastbilens presseningar. Han skyndade på sina steg.
- Bra att du kom. Nu får du hjälpa mig lasta av här.
Hon tryckte upp baksidans pressening över taket så deras avlastningsarbete skulle underlättas. Innan han kom fram hade Martha hunnit kasta ut ett tiotal halvmeter stora jutesäckar. Säckarna verkade inte speciellt tunga eftersom arbetet gick snabbt. När han tittade in över flakkanten kunde han se att hela lastutrymmet var fyllt med likadana säckar. På samtliga stod det tryckt "Riksbanken" med ett blått sirligt tryck.
- Lägg säckarna i fyra högar på golvet. Så kan vi enkelt ta var sin del av bytet, förklarade Martha.
- Men skynda på lite. Innan snuten kommer och vi åker dit med allt på ett och samma ställe.
- Frank och Edgar då? Hans frågan lät tveksam.
- De blev kvar för att se om någon förföljde mig. De kommer strax.
Martha rusade fram och tillbaka som ett skållat troll. Varje gång med två nya säckar under armarna.
Förklaringen lät trovärdig, men han var ändå tveksam. Trots det påbörjade han arbetet med att fördela säckarna i fyra lika stora högar.
Ropet studsade tillbaka från den bortre väggen. Han hörde inget annat svar än sitt egna eko. Med en kraftansträngning sköt han igen skjutdörren i korrigerat plåt. Metallen gnisslade i protest. Lagerlokalen var stor, kanske på tiotusen kvadratmeter, och tom. Många tusen oanvända kvadratmeter.
"Vilket slöseri" tänkte han.
Nja, kanske inte helt tom. I den bortre ändan stod en mindre lastbil. Den välkända gula snäckan med texten "Shell" var tryckt på den vita presseningen över flaket. Det rörde sig någon i förarhytten. Ur den öppnade dörren steg en figur, en människa. Han kunde inte urskilja om det var en kvinna eller en man, men han såg att figuren hade en blå arbetsoverall på sig. Personen vinkade mot honom.
Hans kraftiga kängor lämnade fuktiga avtryck i betongen när han rörde sig mot lastbilen. När han tagit femtio steg stannade han mitt i lokalen. Det kändes som att stå mitt i en ofantlig katedral. I mitten av den kraftiga stålkonstruktionen som bar upp taket kunde han se ett fågelnäste. Boet verkade tomt, men han anade att det varit bebott för inte så länge sedan. Han fick gå i en halvcirkel runt fågelspillningen på golvet.
- Jamen, skynda på lite.
Figuren, som han nu kände igen som Martha, stack ut huvudet mellan lastbilens presseningar. Han skyndade på sina steg.
- Bra att du kom. Nu får du hjälpa mig lasta av här.
Hon tryckte upp baksidans pressening över taket så deras avlastningsarbete skulle underlättas. Innan han kom fram hade Martha hunnit kasta ut ett tiotal halvmeter stora jutesäckar. Säckarna verkade inte speciellt tunga eftersom arbetet gick snabbt. När han tittade in över flakkanten kunde han se att hela lastutrymmet var fyllt med likadana säckar. På samtliga stod det tryckt "Riksbanken" med ett blått sirligt tryck.
- Lägg säckarna i fyra högar på golvet. Så kan vi enkelt ta var sin del av bytet, förklarade Martha.
- Men skynda på lite. Innan snuten kommer och vi åker dit med allt på ett och samma ställe.
- Frank och Edgar då? Hans frågan lät tveksam.
- De blev kvar för att se om någon förföljde mig. De kommer strax.
Martha rusade fram och tillbaka som ett skållat troll. Varje gång med två nya säckar under armarna.
Förklaringen lät trovärdig, men han var ändå tveksam. Trots det påbörjade han arbetet med att fördela säckarna i fyra lika stora högar.
torsdag 24 december 2009
Tradition
Tradition är latin och betyder "Överlämna"
En tradition är en beteckning för en gammal sed eller bruk i ett samhälle, som förs vidare (överlämnas) från generation till generation. Och Julen är väl en sådan. (Källa: Wikipedia)
Men en tradition kan vara att göra något som man alltid gjort. En tradition gör att du handlar utan att tänka efter. En tradition bestämmer att du skall träffa släktingar som du egentligen inte gillar. En tradition säger att du skall irra omkring mellan butiker och köpa dyra presenter till folk som inte vill ha dem. En tradition säger dessutom att dessa presenter skall vara inslagna och sedan skall öppnas med ett berg av papper som resultat. En tradition har bestämt att du skall äta fet mat och dricka äkliga snappsar.
I en tradition finns regler som måste följas och Gud nåde den som inte gör rätt sak vid rätt tillfälle. Då hamnar du utanför och passar inte in i gruppen. Vi människor är flockdjur och de som inte tillhör någon flock, kan man göra vad man vill med.
Men av att vara utanför flocken kan göra att man lär sig något om sig själv och om sina medmänniskor.
Så vad jag föreslår inför denna Julen:
"Utveckla dig själv och gör något otraditionellt"
En tradition är en beteckning för en gammal sed eller bruk i ett samhälle, som förs vidare (överlämnas) från generation till generation. Och Julen är väl en sådan. (Källa: Wikipedia)
Men en tradition kan vara att göra något som man alltid gjort. En tradition gör att du handlar utan att tänka efter. En tradition bestämmer att du skall träffa släktingar som du egentligen inte gillar. En tradition säger att du skall irra omkring mellan butiker och köpa dyra presenter till folk som inte vill ha dem. En tradition säger dessutom att dessa presenter skall vara inslagna och sedan skall öppnas med ett berg av papper som resultat. En tradition har bestämt att du skall äta fet mat och dricka äkliga snappsar.
I en tradition finns regler som måste följas och Gud nåde den som inte gör rätt sak vid rätt tillfälle. Då hamnar du utanför och passar inte in i gruppen. Vi människor är flockdjur och de som inte tillhör någon flock, kan man göra vad man vill med.
Men av att vara utanför flocken kan göra att man lär sig något om sig själv och om sina medmänniskor.
Så vad jag föreslår inför denna Julen:
"Utveckla dig själv och gör något otraditionellt"
onsdag 23 december 2009
Satsning
Han tittade över kanten på sina rödtonade solglasögon. Från ansiktsuttrycket på mannen mittemot kunde han inte utläsa någonting. Fick inga ledtrådar. Men vad hade han väntat sig från mannen som kallades "Stoneface".
Tummen lyfte försiktigt i övre fliken på de två korten framför honom. Inte för att han glömt vad som låg där, utan han behövde tid att tänka. Räkna oddsen. Spader ess och hjärter ess.
"Kunde han loosa på dom korten ?" Hans blick flackade över rummet.
"Fan, det är inte bra att tveka. Då vet alla att jag är osäker".
Att visa osäkerhet är det värsta man kan göra i Texas Hold'em. Han tvingade sig att fokusera på de fyra kort som lång på bordet framför dealern. Ytterligare ett ess, klöver, fyra och fem i spader och hjärter sju.
"Vad kunde Stoneface fått ihop på de korten ? Stege ? eller bluffar den jäveln?" Det skulle kosta honom 75 000 att syna.
Då helt plötsligt sker det. Stoneface gör den där lilla rörelsen för att rätta till skjortärmen. Den som han alltid gör när han bluffar.
"Tack gode gud att jag hade tålamod att vänta" tänker han.
Han slår ihop sina två kort och föser marker till ett värde av 200 000 mot mitten av bordet.
- Jag går "All in".
Tummen lyfte försiktigt i övre fliken på de två korten framför honom. Inte för att han glömt vad som låg där, utan han behövde tid att tänka. Räkna oddsen. Spader ess och hjärter ess.
"Kunde han loosa på dom korten ?" Hans blick flackade över rummet.
"Fan, det är inte bra att tveka. Då vet alla att jag är osäker".
Att visa osäkerhet är det värsta man kan göra i Texas Hold'em. Han tvingade sig att fokusera på de fyra kort som lång på bordet framför dealern. Ytterligare ett ess, klöver, fyra och fem i spader och hjärter sju.
"Vad kunde Stoneface fått ihop på de korten ? Stege ? eller bluffar den jäveln?" Det skulle kosta honom 75 000 att syna.
Då helt plötsligt sker det. Stoneface gör den där lilla rörelsen för att rätta till skjortärmen. Den som han alltid gör när han bluffar.
"Tack gode gud att jag hade tålamod att vänta" tänker han.
Han slår ihop sina två kort och föser marker till ett värde av 200 000 mot mitten av bordet.
- Jag går "All in".
tisdag 22 december 2009
Avvika från statistiken
Veronica blundade framför spegeln. Hon ville inte se den blågröna blodsutgjutelsen under vänstra ögat. Hon ville inte se skrubbsåret på hakan eller den spruckna underläppen. Hon ville inte känna revbenen som ömmade vid varje andetag, eller blåmärkena på armar och ben som vuxit fram när hon försökt skydda sig från slag och sparkar.
- Jag vill inte bli en i mängden, sa hon mellan snyftningarna.
Systern, som baddade hennes ansikte med bomull och alsolsprit, såg med blixtrande ögon på henne genom spegelbilden.
- Jamen anmäl honom då, sa hon med isande stämma.
- Polisanmäl och avvik från statistiken.
Veronica försökte öppna ögonen, men lyckades bara med det högra. Det vänstra började så smått svullna upp. Veronica såg frågande på sin yngre syster.
- Det kan jag väl inte. Det var ju mitt fel också, sa hon tveksamt
Systern förstod att det inte skulle bli någon anmälan den här gången heller.
Något märkligt var det. Något märkligt med Veronicas förmåga.
Förmågan att alltid välja fel typ av man.
- Jag vill inte bli en i mängden, sa hon mellan snyftningarna.
Systern, som baddade hennes ansikte med bomull och alsolsprit, såg med blixtrande ögon på henne genom spegelbilden.
- Jamen anmäl honom då, sa hon med isande stämma.
- Polisanmäl och avvik från statistiken.
Veronica försökte öppna ögonen, men lyckades bara med det högra. Det vänstra började så smått svullna upp. Veronica såg frågande på sin yngre syster.
- Det kan jag väl inte. Det var ju mitt fel också, sa hon tveksamt
Systern förstod att det inte skulle bli någon anmälan den här gången heller.
Något märkligt var det. Något märkligt med Veronicas förmåga.
Förmågan att alltid välja fel typ av man.
måndag 21 december 2009
Påhopp
Det gäller att vara beredd när livets möjligheter hoppar på dig, så du inte ligger där på dödsbädden och undrar varför inte du blev påhoppad.
söndag 20 december 2009
Spela flera roller
Mina olika roller under en dag:
Trötter, i Snövit och de sju dvärgarna.
Frukostvärd, för mina söner som jag plockar fram frukost till.
Väckarklocka, för min dotter och min fru.
Stylist, när jag försöker klä mig.
Bilmekaniker, när bilen inte startar.
Taxichaufför, när jag plockar upp några kollegor jag samåker med.
Chef, när jag kommer innanför dörrarna på kontoret.
Företagskonsult, när jag träffar mina kunder.
Skilsmässojurist, för en kund som vill skiljas.
Psykolog, för samma kund.
Familjerådgivare, för hans fru.
Krögare, när jag inser att allt på lunchkrogen är felorganiserat.
Receptionist, när mina kollegor är på halvdagsutbildning.
Placeringsrådgivare, när jag försöker byta mina PPM val.
Bankman, när banken vill att jag skall binda om mina lån.
Inköpare, när jag på vägen hem passerar ICA.
Städare, för att få undan det värsta.
Kock, för middagensmeny.
Servitör, för att få fram allt i tid.
Diskare, efter att måltiden slukats.
Redaktör, när jag sätter mig med morgontidningen i 5 min.
Gyminstruktör, för kvällens träning.
TV-kritiker, när jag sjunker ner i soffan framför dumburken.
Fadder, blev jag helt plötsligt i ett program där man skulle skänka pengar.
Fanjunkare, när man jag barsk stämma försöker få barnen i säng.
Tandhygienist, i tandborstens surr.
Älskare, om man orkar. ;)
Hoppsan det blev visst en långuppräkning av yrken, men det är väl också roller. Undrar om någon av rollerna är jag ?
Trötter, i Snövit och de sju dvärgarna.
Frukostvärd, för mina söner som jag plockar fram frukost till.
Väckarklocka, för min dotter och min fru.
Stylist, när jag försöker klä mig.
Bilmekaniker, när bilen inte startar.
Taxichaufför, när jag plockar upp några kollegor jag samåker med.
Chef, när jag kommer innanför dörrarna på kontoret.
Företagskonsult, när jag träffar mina kunder.
Skilsmässojurist, för en kund som vill skiljas.
Psykolog, för samma kund.
Familjerådgivare, för hans fru.
Krögare, när jag inser att allt på lunchkrogen är felorganiserat.
Receptionist, när mina kollegor är på halvdagsutbildning.
Placeringsrådgivare, när jag försöker byta mina PPM val.
Bankman, när banken vill att jag skall binda om mina lån.
Inköpare, när jag på vägen hem passerar ICA.
Städare, för att få undan det värsta.
Kock, för middagensmeny.
Servitör, för att få fram allt i tid.
Diskare, efter att måltiden slukats.
Redaktör, när jag sätter mig med morgontidningen i 5 min.
Gyminstruktör, för kvällens träning.
TV-kritiker, när jag sjunker ner i soffan framför dumburken.
Fadder, blev jag helt plötsligt i ett program där man skulle skänka pengar.
Fanjunkare, när man jag barsk stämma försöker få barnen i säng.
Tandhygienist, i tandborstens surr.
Älskare, om man orkar. ;)
Hoppsan det blev visst en långuppräkning av yrken, men det är väl också roller. Undrar om någon av rollerna är jag ?
lördag 19 december 2009
Litteraturpris
Undrar hur det skulle kännas ? Man får väl fråga Herta Muller eller någon annan nobelpristagare. Men varför just Nobelpriset. Det kan ju vara vilket litteraturpris som helst.
Men en förutsättning att vinna ett pris är ju att anmäla en text till en tävling. Vågar man det ? Vågar man utsätta sig för kritisk bedömning ? Tänk om det jag skriver inte är bra ? Iof så blir man bedömd av er andra bloggare, men det är inte samma sak. Ni är ju i samma situation som jag.
Ett kul pris skulle vara:
"Ann Ljungbergs specialpris för bästa skrivpuff".
Vet inte om det priset finns men det hade varit intressant med en omröstning bland oss puffare.
Men egentligen skriver man ju inte för att vinna priser (det tror jag inte någon Nobelpristagare gjort heller för den delen) Man skriver för att se vad som kan uttryckas i text. Om man kan gestalta så det berör. Bland annat. Alla har nog sina förutsättningar och orsaker.
Annars tycker jag att mina bloggläsares och puffkompisars kommentarer är pris nog.
Men en förutsättning att vinna ett pris är ju att anmäla en text till en tävling. Vågar man det ? Vågar man utsätta sig för kritisk bedömning ? Tänk om det jag skriver inte är bra ? Iof så blir man bedömd av er andra bloggare, men det är inte samma sak. Ni är ju i samma situation som jag.
Ett kul pris skulle vara:
"Ann Ljungbergs specialpris för bästa skrivpuff".
Vet inte om det priset finns men det hade varit intressant med en omröstning bland oss puffare.
Men egentligen skriver man ju inte för att vinna priser (det tror jag inte någon Nobelpristagare gjort heller för den delen) Man skriver för att se vad som kan uttryckas i text. Om man kan gestalta så det berör. Bland annat. Alla har nog sina förutsättningar och orsaker.
Annars tycker jag att mina bloggläsares och puffkompisars kommentarer är pris nog.
fredag 18 december 2009
Julstress
Hej mina bloggföljare.
Förlåt mig att jag inte lagt in några inlägg på länge. Inte för att det beror på julstressen utan snarare att jag inser att om man skall engagera sig i skrivarpuffarna i den omfattning jag gjorde så försvinner fokuset från min bokidé.
Puffarna och deras karaktärer tog all tankekraft och engagemang
Så nu koncentrerar jag mig på boken istället. Kanske återkommer jag här med lite utdrag för er givmilda bedömning. Så håll tillgodo med mina tidigare skrivelser så länge.
Kanske använder jag puffarna som ni andra. Som just skrivpuffar.
God Jul och så hörs vi igen
Puss på er.
Förlåt mig att jag inte lagt in några inlägg på länge. Inte för att det beror på julstressen utan snarare att jag inser att om man skall engagera sig i skrivarpuffarna i den omfattning jag gjorde så försvinner fokuset från min bokidé.
Puffarna och deras karaktärer tog all tankekraft och engagemang
Så nu koncentrerar jag mig på boken istället. Kanske återkommer jag här med lite utdrag för er givmilda bedömning. Så håll tillgodo med mina tidigare skrivelser så länge.
Kanske använder jag puffarna som ni andra. Som just skrivpuffar.
God Jul och så hörs vi igen
Puss på er.
lördag 5 december 2009
Ett bidrag
Sömnlös låg han och lyssnade till stålhjulens framfärd över rälsskarvarna. Do-dunk, do-dunk, do-dunk. Han hade alltid haft svårt att sova när han tidigare hade rest i jobbet. Men nu var det extra svårt. Inte bara dunkandet höll honom vaken. Snarkandet och snusandet och lukterna från de fem andra medresenärerna kändes ovant för honom. Han kunde inte minnas när han delat rum med fem okända människor sist. Måste varit i det militära, erinrade han sig.
Kanske hade det inte varit så smart att ge bort bilen och kortet till den där lodisen ändå. Det hade känts rätt då. Men inte nu när han fick känna på hur det var att inte vara ekonomiskt oberoende. Utan pengar och ingen mat, sen igår. Om han ändå hade varit så smart att han gjort ett stort engånguttag innan han gav bort allt, förebrådde han sig själv.
Eftersom han ville komma bort från allt hade han efter Nordstan styrt sina steg in på Central-stationen. Utan att ha en aning om var han skulle hade pengarna i hans fickor precis räckt till en enkel sovplatsbiljett till Amsterdam. Så han köpte den.
Amsterdam skulle bli bra. Han hade några affärskontakter där som han hjälpt att flytta utomlands under 90-talets fastighetskris. De var dags för dem att betala tillbaka till honom för hans tjänster. Ett litet bidrag till hans fortsatta resa.
Fördelen med att ligga vaken var att han fick tid till att tänka. Planera. Hans plan var att efter Amsterdam ta sig till Zurich och vittja sitt Schweiziska nummerkonto. Han mindes inte hur mycket han avsatt på kontot, men det skulle säkert räcka ett tag. Nöjd med att han en plan lyckades han slumra ända till den Tyska-gränskontrollen.
Kanske hade det inte varit så smart att ge bort bilen och kortet till den där lodisen ändå. Det hade känts rätt då. Men inte nu när han fick känna på hur det var att inte vara ekonomiskt oberoende. Utan pengar och ingen mat, sen igår. Om han ändå hade varit så smart att han gjort ett stort engånguttag innan han gav bort allt, förebrådde han sig själv.
Eftersom han ville komma bort från allt hade han efter Nordstan styrt sina steg in på Central-stationen. Utan att ha en aning om var han skulle hade pengarna i hans fickor precis räckt till en enkel sovplatsbiljett till Amsterdam. Så han köpte den.
Amsterdam skulle bli bra. Han hade några affärskontakter där som han hjälpt att flytta utomlands under 90-talets fastighetskris. De var dags för dem att betala tillbaka till honom för hans tjänster. Ett litet bidrag till hans fortsatta resa.
Fördelen med att ligga vaken var att han fick tid till att tänka. Planera. Hans plan var att efter Amsterdam ta sig till Zurich och vittja sitt Schweiziska nummerkonto. Han mindes inte hur mycket han avsatt på kontot, men det skulle säkert räcka ett tag. Nöjd med att han en plan lyckades han slumra ända till den Tyska-gränskontrollen.
fredag 4 december 2009
Exkludera
- Vad är det här för jävla utredning !!! Klas lutar sig irriterat mot bordet framme vid whiteboarden.
- Två dödade och tre stycken försvunna !!!
- Vi har inte kommit någonstans ! Journalisterna har verkligen fått upp vittringen och ligger på som bandhundar. För att inte tala om polisledningen som undrar vad vi håller på med.
Klas är som en ilsken bålgeting.
- Nå, Gyldenbielke. Vad har vi i Sigurdsson-fallet ??
Påtagligt besvärad reser sig Zack. Han läser innantill från sin skinnklädda anteckningsbok.
- Vår huvudmisstänkte, Översjö, har inte gått att få tag på. Han har inte dykt upp på våra förhör. Hans advokat vet ingenting. Han har inte heller besvarat skrivelser och förfrågningar i samband med skatteutredningen.
Medan Zack pratar antecknar Klas med en grön tuschpenna på den vita tavlan.
- Vad är nästa steg ? frågar han
- Vi har lagt ut en allmänn efterlysning och begärt att få info om transaktioner på hans American-express. För att där igenom få vetskap om hans rörelser. Förfrågan till mobilföretaget var resultatlösa. Vi har fått tips att hans bil har synts i stan och vi har meddelat trafiken att hålla utkik efter den..
- Några andra uppslag ?
Klas spänner ögonen i de andra i Zack´s grupp. Febrilt letar de i sina anteckningar. Jönsson meddelar att receptionen sett en blond dam, runt femtio och en yngling med invandrarbakgrund passera in och ut under kvällen. Den blonda damen har identifierats som Sigurdssons särbo Maja Persson. Invandrarkillen skall tydligen återvänt senare på kvällen, men inte setts lämna hotellet.
- Har hon hörts ?
- Nej inte än, svarar Zackarias:
- Varför inte då ?? I detta läget kan vi inte exkludera någon.
- OK. Vi kallar in henne snarast, Zack pekar på Jönsson för att denne skall verkställa kallelsen efter mötet.
- Och se till att identifiera och hitta killen, avslutar Klas. och det pronto.
Han tar ett steg tillbaka från skärmen, som för att få en bättre översyn av fallet. Med ryggen mot åhörarna frågar han Kronblom hur långt hans grupp kommit. Han håller sig precis från att kalla dem karusell-ligan. Kronblom refererar övergripande om Westhers förhör av Dragan. Dragan hade inte sagt något av värde och hans advokat var den som pratade mest. De tvingades släppa Dragan i brist på bevis. Advokaten hade insisterat.
Angående den misstänkta mörkhyade muskelbyggaren, Millo¨s närmsta man, hade man haft viss framgång. En kamera på Öresundsbron hade fångat Millo´s bil på bild och på den kunde man klart se att Rizz var den som körde Hummern. Efterlysning hade gått till Interpool.
Därefter hade Kronblom en god och en dålig nyhet. Klas valde att få höra den goda först.
- Av en ren tillfällighet hade en av knarkets hundar närvarat i samband med husrannsakan på fyrverkeriföretaget, Kronblom fortsatte truimferat, och hunden markerade på några fyrverkeripjäser som låg avskiljda från det övriga lagret. Vi bröt upp dem och fann att krutet var utbyt mot heroin. Vi har tydligen snubblat över Millo´s narkotika distributör.
- Och den dåliga ? Klas noterande på tavlan avstannade
- Ägaren till företaget har inte gått att höra. Han har rest till Australien för att förbereda sig för VM-tävlingarna i fyrverkeri som går av stappeln där om en månad.
- Fan. Vi har alltså ingenting. I sådana här lägen saknar man verkligen Ronald.
Klas avslutade mötet och åtta stukade poliser lämnade konferensrummet med slokande öron och svansarna mellan benen.
- Två dödade och tre stycken försvunna !!!
- Vi har inte kommit någonstans ! Journalisterna har verkligen fått upp vittringen och ligger på som bandhundar. För att inte tala om polisledningen som undrar vad vi håller på med.
Klas är som en ilsken bålgeting.
- Nå, Gyldenbielke. Vad har vi i Sigurdsson-fallet ??
Påtagligt besvärad reser sig Zack. Han läser innantill från sin skinnklädda anteckningsbok.
- Vår huvudmisstänkte, Översjö, har inte gått att få tag på. Han har inte dykt upp på våra förhör. Hans advokat vet ingenting. Han har inte heller besvarat skrivelser och förfrågningar i samband med skatteutredningen.
Medan Zack pratar antecknar Klas med en grön tuschpenna på den vita tavlan.
- Vad är nästa steg ? frågar han
- Vi har lagt ut en allmänn efterlysning och begärt att få info om transaktioner på hans American-express. För att där igenom få vetskap om hans rörelser. Förfrågan till mobilföretaget var resultatlösa. Vi har fått tips att hans bil har synts i stan och vi har meddelat trafiken att hålla utkik efter den..
- Några andra uppslag ?
Klas spänner ögonen i de andra i Zack´s grupp. Febrilt letar de i sina anteckningar. Jönsson meddelar att receptionen sett en blond dam, runt femtio och en yngling med invandrarbakgrund passera in och ut under kvällen. Den blonda damen har identifierats som Sigurdssons särbo Maja Persson. Invandrarkillen skall tydligen återvänt senare på kvällen, men inte setts lämna hotellet.
- Har hon hörts ?
- Nej inte än, svarar Zackarias:
- Varför inte då ?? I detta läget kan vi inte exkludera någon.
- OK. Vi kallar in henne snarast, Zack pekar på Jönsson för att denne skall verkställa kallelsen efter mötet.
- Och se till att identifiera och hitta killen, avslutar Klas. och det pronto.
Han tar ett steg tillbaka från skärmen, som för att få en bättre översyn av fallet. Med ryggen mot åhörarna frågar han Kronblom hur långt hans grupp kommit. Han håller sig precis från att kalla dem karusell-ligan. Kronblom refererar övergripande om Westhers förhör av Dragan. Dragan hade inte sagt något av värde och hans advokat var den som pratade mest. De tvingades släppa Dragan i brist på bevis. Advokaten hade insisterat.
Angående den misstänkta mörkhyade muskelbyggaren, Millo¨s närmsta man, hade man haft viss framgång. En kamera på Öresundsbron hade fångat Millo´s bil på bild och på den kunde man klart se att Rizz var den som körde Hummern. Efterlysning hade gått till Interpool.
Därefter hade Kronblom en god och en dålig nyhet. Klas valde att få höra den goda först.
- Av en ren tillfällighet hade en av knarkets hundar närvarat i samband med husrannsakan på fyrverkeriföretaget, Kronblom fortsatte truimferat, och hunden markerade på några fyrverkeripjäser som låg avskiljda från det övriga lagret. Vi bröt upp dem och fann att krutet var utbyt mot heroin. Vi har tydligen snubblat över Millo´s narkotika distributör.
- Och den dåliga ? Klas noterande på tavlan avstannade
- Ägaren till företaget har inte gått att höra. Han har rest till Australien för att förbereda sig för VM-tävlingarna i fyrverkeri som går av stappeln där om en månad.
- Fan. Vi har alltså ingenting. I sådana här lägen saknar man verkligen Ronald.
Klas avslutade mötet och åtta stukade poliser lämnade konferensrummet med slokande öron och svansarna mellan benen.
torsdag 3 december 2009
Explosion
hummer: tjenare C
hummer: ser att du är inloggad
ceasar: välkommen ut
ceasar: hur är det ?
hummer: jorrå. OK
hummer: men jag vill inte tillbaka
ceasar: har du läst ikapp på loggen
hummer: japp
hummer: gick in direkt efter ditt mess
ceasar: är du införstådd i planen ?
hummer: visst
hummer: inte så avancerat
hummer: vi ligger lågt tills vi vet vad som kommit ut
ceasar: precis
ceasar: Cinderella sopar igen spåren i London
ceasar: politiker55 fixar hemmaplan
ceasar: Tjuren sitter på ECB och raderar penningströmmarna.
ceasar: och jag lugnar kunden ;)
hummer: så fixar jag den svaga länken, lr !! :D
hummer: vår lilla företagare Vilhelm Tell
ceasar: ja han har blivit en säkerhetsrisk
ceasar: måste elimineras
ceasar: sedan han försvann har jag kastat ut honom från chatten
hummer: får ta det försiktigt
hummer: vill inte ha en mordutredning till på halsen :(
hummer: har dessutom lite interna problem att ta hand om
ceasar: oki
ceasar: du får fria händer
ceasar: men det bör vara fixat inom en vecka
hummer: skall göra mitt bästa
hummer: klarar vi oss utan prosit ?
ceasar: ja det borde vi
ceasar. tror inte han lämnade något som kan leda till oss hos leverantören
hummer: ok, bra då hörs vi senare
hummer: OAO
ceasar: Over And Out
Mannen som använder nicket "Ceasar" loggar ut från skype, släcker ner satellittelefonen och reser sig från tältstolen. När han rör sig mot utgången känner hans fötter strävheten i de utlagda handknutna mattorna. Innan han öppnar tältfliken drar han sin svart och vitrandiga keffiyeh över näsa och mun. Utanför rycker och drar sandstormen i det sand- och stenfärgade kamouflagenätet. Han tittar beundrande på metallchabraket under nätet. Ingenjörskonst utan motstycke. Inget får gå snett nu när de kommit så långt och bara några månader kvar till D-day.
"Det kommer bli en fin explosion när kamikazepiloten sätter det i målet" tänker han. "Synd på så fint plan"
På mattan framför hans fötter har det hunnit samlas en liten sandhög. Han drar igen tygdörren på beduintältet. Skakar loss tårna från sanden och sätter sig på kuddarna i bortre hörnan och drar ett djupt bloss på vattenpipan.
"Det får bara inte gå åt helevete nu" upprepar han tyst för sig själv.
hummer: ser att du är inloggad
ceasar: välkommen ut
ceasar: hur är det ?
hummer: jorrå. OK
hummer: men jag vill inte tillbaka
ceasar: har du läst ikapp på loggen
hummer: japp
hummer: gick in direkt efter ditt mess
ceasar: är du införstådd i planen ?
hummer: visst
hummer: inte så avancerat
hummer: vi ligger lågt tills vi vet vad som kommit ut
ceasar: precis
ceasar: Cinderella sopar igen spåren i London
ceasar: politiker55 fixar hemmaplan
ceasar: Tjuren sitter på ECB och raderar penningströmmarna.
ceasar: och jag lugnar kunden ;)
hummer: så fixar jag den svaga länken, lr !! :D
hummer: vår lilla företagare Vilhelm Tell
ceasar: ja han har blivit en säkerhetsrisk
ceasar: måste elimineras
ceasar: sedan han försvann har jag kastat ut honom från chatten
hummer: får ta det försiktigt
hummer: vill inte ha en mordutredning till på halsen :(
hummer: har dessutom lite interna problem att ta hand om
ceasar: oki
ceasar: du får fria händer
ceasar: men det bör vara fixat inom en vecka
hummer: skall göra mitt bästa
hummer: klarar vi oss utan prosit ?
ceasar: ja det borde vi
ceasar. tror inte han lämnade något som kan leda till oss hos leverantören
hummer: ok, bra då hörs vi senare
hummer: OAO
ceasar: Over And Out
Mannen som använder nicket "Ceasar" loggar ut från skype, släcker ner satellittelefonen och reser sig från tältstolen. När han rör sig mot utgången känner hans fötter strävheten i de utlagda handknutna mattorna. Innan han öppnar tältfliken drar han sin svart och vitrandiga keffiyeh över näsa och mun. Utanför rycker och drar sandstormen i det sand- och stenfärgade kamouflagenätet. Han tittar beundrande på metallchabraket under nätet. Ingenjörskonst utan motstycke. Inget får gå snett nu när de kommit så långt och bara några månader kvar till D-day.
"Det kommer bli en fin explosion när kamikazepiloten sätter det i målet" tänker han. "Synd på så fint plan"
På mattan framför hans fötter har det hunnit samlas en liten sandhög. Han drar igen tygdörren på beduintältet. Skakar loss tårna från sanden och sätter sig på kuddarna i bortre hörnan och drar ett djupt bloss på vattenpipan.
"Det får bara inte gå åt helevete nu" upprepar han tyst för sig själv.
onsdag 2 december 2009
Två ord på L: Lyckan levererar
Enda beviset på att tiden inte står still är den sekelgamla amerikaklockans tickande. Tick-tack-tick-tack. Pendylen gungar fram och tillbaka. Varje halvtimme slår den ett ensamt slag och varje hel slår den så många slag som den lilla visaren pekar mot. Klockan hänger som ett monument, över deras bröllopsfoto på väggen mellan vardagsrummets två fönster mot arkivgatan. Ronald hör inte tickandet eller slagen. Ljudet från klocka är en sådan vana för honom att han inte märker att den existerar. Mittemot Ronald sitter barndomsvännen Lars. Lars hatar klockan. Den har alltid irriterat honom. Tickandet stör hans koncentration. Gör att han inte kan tänka klart. Han vet att hans matchstatistik på bortaplan inte är possitiv och han skyller sina misslyckanden på klockan.
Ronald lyfter upp det lilla runda tornet och flyttar det en ruta framåt på vänsterflanken. Lutar sig förnöjt tillbaka i fotöljen framför det runda soffbordet.
"Nu har jag honom" tänker han.
Lars, som har Sin plan klar, petar fram sitt röda torn med pekfingret.
- Attack på din fyrstjärniga Överste, säger Lars triumferande. Har lyckan äntligen vänt hinner han tänka.
Ronald tittar upp med ett höjt ögonbryn.
- Vad kommer du med då, säger han..
- Min fältmarsalk. Lars ler när han säger det.
Med spelad förvåning lyfter Ronald bort sin överste till högen för de utslagna pjäserna.
Innan han gör sitt planerade motdrag frågar han sin gode vän om han kan hjälpa honom med en sak. Lars svarar, intet ont annande, javisst, i tron att frågan gäller partiet de håller på med, men Ronald sträcker fram ett papper och säger:
- Vad får du ut av denna här fakturan?
Förvånad tar Lars handligen och sin revisorsvana trogen så konstaterar han att det är en exportfaktura utan moms. Medan Lars blick granskar fakturan vidare uppifrån och ner flyttar Ronald fram ytterligare en pjäs i närheten av fältmarsalken.
- Verkar vara en export faktura, enligt ordersedel, på tretton stycken Jas 39 Gripen. Levererade av Saab Aerosystem AB till sin Brittiska agent BAE System för vidare leverans till Sydafrika, säger Lars efter ett par minuter, utan att reflektera över förändringen på spelbrädet.
- Titta sedan på detta fotot, säger Ronald. Fotot är taget på invigningen av Sydafrikas första JAS 39 flottilj.
- Alla ser glada ut. De verkar nöjda med köpet, konstaterar Lars.
- De är de säkert också, men räkna efter hur många plan du kan se på bilden.
- 1,2,3....... 12. Lars pekfinger rör sig över fotot när han räknar. Han tittar upp på Ronald.
- Och ?? säger han frågande.
- Tretton beställda och fakturerade till England. Tolv levererade och mottagna av Sydafrika. En plan saknas !!.
- Menar du att ett plan försvunnit på vägen, frågar Lars.
- Attack på din fältmarsalk, säger Ronald som svar.
- Nu får du lugna dig, säger Lars, man kan inte stjäla en JAS. Ett Jas-plan kostar 10 miljarder. Det är inte något som bara försvinner.
Ronald säger att han vet det och att han begriper att det inte är lätt. Men ändå verkar det ha hänt. Det är inte bara fakturan och fotot som bevis utan det finns mer handlingar som pekar i samma riktning. Även namn på inblandade företag, namn på ansvariga personer, utländska bankkonton mm
- Min spion slår din fältmarsalk. Ronald vrider på sin Strategopjäs och visar spionens anlete samtidigt som han knäpper omkull tornet med fältmarsalken.
- Det var som fan !!, svarar Lars. Utan att Ronald begriper om han menar sin förlorade pjäs eller det försvunna planet.
Ronald lyfter upp det lilla runda tornet och flyttar det en ruta framåt på vänsterflanken. Lutar sig förnöjt tillbaka i fotöljen framför det runda soffbordet.
"Nu har jag honom" tänker han.
Lars, som har Sin plan klar, petar fram sitt röda torn med pekfingret.
- Attack på din fyrstjärniga Överste, säger Lars triumferande. Har lyckan äntligen vänt hinner han tänka.
Ronald tittar upp med ett höjt ögonbryn.
- Vad kommer du med då, säger han..
- Min fältmarsalk. Lars ler när han säger det.
Med spelad förvåning lyfter Ronald bort sin överste till högen för de utslagna pjäserna.
Innan han gör sitt planerade motdrag frågar han sin gode vän om han kan hjälpa honom med en sak. Lars svarar, intet ont annande, javisst, i tron att frågan gäller partiet de håller på med, men Ronald sträcker fram ett papper och säger:
- Vad får du ut av denna här fakturan?
Förvånad tar Lars handligen och sin revisorsvana trogen så konstaterar han att det är en exportfaktura utan moms. Medan Lars blick granskar fakturan vidare uppifrån och ner flyttar Ronald fram ytterligare en pjäs i närheten av fältmarsalken.
- Verkar vara en export faktura, enligt ordersedel, på tretton stycken Jas 39 Gripen. Levererade av Saab Aerosystem AB till sin Brittiska agent BAE System för vidare leverans till Sydafrika, säger Lars efter ett par minuter, utan att reflektera över förändringen på spelbrädet.
- Titta sedan på detta fotot, säger Ronald. Fotot är taget på invigningen av Sydafrikas första JAS 39 flottilj.
- Alla ser glada ut. De verkar nöjda med köpet, konstaterar Lars.
- De är de säkert också, men räkna efter hur många plan du kan se på bilden.
- 1,2,3....... 12. Lars pekfinger rör sig över fotot när han räknar. Han tittar upp på Ronald.
- Och ?? säger han frågande.
- Tretton beställda och fakturerade till England. Tolv levererade och mottagna av Sydafrika. En plan saknas !!.
- Menar du att ett plan försvunnit på vägen, frågar Lars.
- Attack på din fältmarsalk, säger Ronald som svar.
- Nu får du lugna dig, säger Lars, man kan inte stjäla en JAS. Ett Jas-plan kostar 10 miljarder. Det är inte något som bara försvinner.
Ronald säger att han vet det och att han begriper att det inte är lätt. Men ändå verkar det ha hänt. Det är inte bara fakturan och fotot som bevis utan det finns mer handlingar som pekar i samma riktning. Även namn på inblandade företag, namn på ansvariga personer, utländska bankkonton mm
- Min spion slår din fältmarsalk. Ronald vrider på sin Strategopjäs och visar spionens anlete samtidigt som han knäpper omkull tornet med fältmarsalken.
- Det var som fan !!, svarar Lars. Utan att Ronald begriper om han menar sin förlorade pjäs eller det försvunna planet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)