Lorentzo

Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon stod kvar i dörröppningen. Skosulorna fastlimmade i golvet med tio kilos vikter runt anklarna. Pupillerna vande sig långsamt vid omgivningen. Tog ett steg in på den beiga linoleummattan. Det dova, sugandet ljudet från dörren som stängdes bakom honom.

Rummet låg i mörker, men närvaron av brodern skimrade över sängen. De små blinkande siffrorna som visade puls och andning gjorde att rummet påminde om ett nedsläckt rymdskepp. Djupa andetag i takt med surrandet från sjukhusapparaturen. En osynlig vägg hindrade honom från att gå vidare.

En minnesbild av fadern vid fönstret, med händerna på ryggen, trummande med fingrarna i handflatan. Modern på en pall med läpparna tryckta mot Lorenzos ena hand.
Ett besök hade låtit bra på vägen hit, men nu klängde tveksamheten i hans ytterrock. Lika tungt som lukten av renhet, läkemedel och vita lakan.

Med en viljeansträngning gick Carlos bort mot fönstret. Tryckte pannan mot den kalla ytan, precis som fadern alltid stått. Bakom persiennen låg parkeringen öde. Sjukhuspersonalens bilar stod parkerade i ena hörnan. En ensam gatlykta lyste upp området runt Carlos lilla MG. Dess röda lack lyste som ett stoppljus i mörkret. En svart katt smög in mellan däcken. Duggregnet låg som en blötfilt över verkligheten.

I fönstret speglades sig dörrglipan från korridoren. Ljuset bildade en ram runt honom som han vore ett helgon med svarta vingar. Kylan från fönstret spred sig lugnande i ansiktet. Från pannan och nässpetsen, över kinderna, ner till hakan. In under huden.

Carlos ställde sig vid fotändan av sängen. Han la handen över Lollos vänstra fot som stack upp under det orangea landstingstäcket. Hans läppar nuddade broderns stortå.  

"Lollo… " sa han, som om han väntade sig ett svar. "Jag ska hitta honom."