Alla väntade...

Ingen skulle någonsin få veta. En outtalad hemlighet dör ensam, som den aldrig funnits. Din tystnad, min hållhake. Tjalla, och du skall brinna för evigt. Idén kom från dig, även om jag tejpade plastsäcken och grävde gropen.  

Någon gång kommer vi bli tvungna att få det ur oss. Det som inte finns. Jag känner dig bättre än någon annan, bättre än mitt eget inre. Ingen har allt utanpå, det kommer inifrån.

Ljust blir mörkt, sanning blir till lögn. Du förvandlas till jag. Mig och dig. Vi är ett. Lögnen håller oss samman. Flykten från verkligheten måste ske. Leva i lögnen så länge att den blir sanningen är valet för överlevnad. 

Ett tag fanns han där. Tog plats. Ville vara med. Som ett syskon ingen ville ha. Sedan bara borta. Försvunnen. Det blev annorlunda efteråt. Tystnaden och tomheten är lögnens ursprung, men vi lovade varandra.

Bilden som inte finns, dyker upp i din hjärna när du sover. Fastnar svidande på hornhinnan. Som saltsyran vi droppade i hans ansikte. Som plastsäcken runt hans kropp. Som gropen ingen vet finns. Vi städade och la granris ovanpå.

Det blir bättre så här. Vi lever isär. Du reser bort och jag stannar kvar.
Jag vet inte varför jag lyfte min hand, kanske för ett avsked, men lika gärna ett välkomnande. 
Alla väntade, ingen visste varför. Ett erkännande? Aldrig...




Inspiration: Ställa upp